I dagens DN finns en recension (ej på nätet) av tv- och filmbloggen Weird Sciences gästspel på Expressens kultursidor i går. Det är en av de underligaste texter jag läst på länge.
Kajsa Ekis Ekman dömer ut WS-uppslaget för att texterna handlar om personer hon aldrig har hört talas om, det är fullt av nördig namndroppning och associationer till ”geniförklarade” tv-skapare som ingen som inte tillbringar all tid framför tv:n och datorn känner till.
Som om inte DN:s kultursidor dagligen vore fulla av namndroppning och associationer till författare som ingen som inte tillbringar all tid med näsan i en bok känner till.
Men det är ju skillnad.
——
Uppdatering lördag kväll: WS-Kjell har själv kommenterat recensionen i ett inlägg.
Jag var tvungen att hoppa in i köket och titta.
Glöm inte att hon också tycker det är hemskt att de skriver så mycket om TV, och sen om YouTube och film. FASA. (Jag fattar inte vad hon är ute efter. Det är en nättidskrift om… rörlig bild, typ. Vad är problemet?)
(Min polare påstår att KEE är samma Kajsa Ekman som vi pluggat med. Jag vet inte om jag tror henne.)
(Jag vill skriva typ åtta irriterade kommentarer till allteftersom jag kommer på saker som stör mig. Jag ska låta bli. Men ser du vad du gör? Jag såg ju inte den notisen när jag läste igenom tidningen i förmiddags.)
Jo, det finns helt klart många små trådar att nysta i i den där recensionen. Hade först punktat upp inlägget i tre saker jag störde mig på, men tyckte det var bättre att rikta in mig på det jag ogillade mest. Kort och stringent, det är jag i ett nötskal det.
litteraturen har ju utvecklats och fördjupats i en ständig dialog med sig själv och föregångarna i några tusen år vid det här laget. när tv och youtube också har två tusen år på nacken ska även jag börja betrakta det som en seriös kulturyttring.
Med det tankesättet kan ju inte heller filmen, med lite drygt hundra år på nacken, anses vara en seriös kulturyttring, och inte heller fotografikonsten med cirka 150.
Är inte allt i grund och botten bara en förlängning av den ursprungliga muntliga traditionen? Före litteraturen fanns berättelsen, som utvecklades till teater och opera, som när tekniken medgav det tog språnget över till filmduken, som därefter flyttade in i vardagsrummet och därefter in i laptopen?
Att sedan de mer ursprungliga formerna finns kvar gör väl inte de nya formerna i sig sämre, även om de till viss del består av skräp? Det gör ju i ärlighetens namn litteraturen också.