Jag har kommit att tycka att det är rätt roligt att skriva actionscener. I dag var det just en sådan dag, en biljaktsdag, och trots att jag var extremt trött, hade huvudvärk och därtill har blivit rejält snorig (dessa saker kan vara relaterade) var den en fröjd att skriva.
När jag tänker efter har jag nog faktiskt alltid gillat det, för det finns actionscener redan i min debut Dannyboy & kärleken, även om de var färre till antalet än de jag skriver nu.
Det är något med intensiteten, förmågan att lyckas få fram hastigheten, de inblandades osäkerhet och rädsla, och försöka skapa en känsla av att vad som helst kan hända, trots att man ofta i förväg kan ana sig till vad slutresultatet kommer att bli.
Jag säger inte att det är just det som är min supertalang. Men jag säger att det är roligt att åtminstone försöka.