Krönika: Hur kan vi komma bort från Augustprisets Bonnierdominans?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 23 november.

——

Nu på måndag den 25 november delas årets Augustpris ut i Stockholm. Favoriten i den skönlitterära klassen får sägas vara Karolina Ramqvists Den första boken, med Hyper av debutanten Agri Ismaïl som ”runner up”. Men oavsett om Ramqvist, Ismaïl eller någon annan får lyfta Augustgubben, är chansen överhängande att det blir en titel från Bonnierförlagen som vinner.

För i år var nomineringslistan märklig. När författarna på nomineringsdagen presenterades i alfabetisk ordning såg det länge ut som en helt intern affär – de fyra första böckerna kom från Albert Bonniers förlag, följt av en titel från Wahlström & Widstrand och så slutligen en från Norstedts.

Fyra av sex – hoppsan, var min spontana tanke. Sedan kom nästa: Men vänta nu, Wahlström & Widstrand är ju ett Bonnierförlag, mer eller mindre ett så kallat imprint till Albert Bonniers förlag.

Så… fem av sex. Oj!

Att det såg ut så här ledde till kritiska kommentarer. På vissa flög topplocket all världens väg. Pelle Andersson, förläggare och vd på Ordfront förlag, skrev en rejält arg debattartikel i Aftonbladet där den korta och kärnfulla meningen ”Helt jävla orimligt!” sammanfattar innehållet.

Förläggareföreningen som äger Augustpriset slog ifrån sig – vilka förlag som gav ut böckerna var inget juryn skulle bry sig om, titlar granskas som enskilda verk, punkt slut.

En ren slump, var alltså beskedet. De här böckerna var bäst.

Ingen tror så klart heller att juryn med flit tagit fram en lista med så tydlig Bonnierdominans. Och tittar man på de senaste tio årens skönlitterära nomineringar syns det också att 2024 är en anomali. I fjol hade Bonnierförlagen till exempel bara en nominering, och året dessförinnan två. Den enda gång det senaste decenniet som vi haft en situation snarlik årets var 2016, då Albert Bonniers förlag precis som i år på egen hand tog fyra av sex platser och sedan även vann statyetten med Lina Wolffs De polyglotta älskarna.

Men över tid dominerar de kraftigt. Av det senaste decenniets totalt 60 skönlitterära Augustnomineringar har Bonnierförlagen plockat hem 25, det vill säga 42 procent. Norstedts är tvåa med 14 nomineringar eller 23 procent. Återstående 35 procent delas i fallande ordning av Natur & Kultur, Polaris, Modernista, Ordfront, Weyler, Galago, Nirstedt samt Teg Publishing.

(Ja, jag vet att även en del av de mindre förlagen hänger ihop, exempelvis ägs Weyler av Natur & Kultur, Ordfront och Galago hör ihop och likaså Modernista och Nirstedt. Men någon måtta på branschnörderiet får det vara.)

Tittar man på vinnarna blir det ännu tydligare. Om en bok från Bonnierförlagen tar hem statyetten på måndag, så har de vunnit Augustpriset sex av de tio senaste åren.

Men de är ju störst och har många av Sveriges mest kritikerrosade författare i sitt stall, är det inte rimligt att det syns i statistiken? Jo, absolut. Men är de så förträffliga att den långa processen där kandidaterna sållas fram genom först en nomineringsjury och sedan en samling elektorer bör resultera i att de vinner mer än vartannat år? Njaa.

Att peka ut enskilda förlag som förlorar på det här är vanskligt, men om jag ändå ska drista mig till att försöka, så är Ellerströms en av de bästa kandidaterna – ett kvalitativt Malmöförlag med gedigen litterär status och en stark utgivning inom främst poesi. I höstas gav de ut debuten Bokstavstro av Johanna Larsson. Recensenterna golvades – Dagens Nyheter skrev ”årets mest imponerande bok” och Svenska Dagbladet satte rubriken ”Vad väntar ni på? Spring till bokhandeln!” och kallade den årets bästa diktsamling.

Blev den Augustnominerad? Nej, och till det fanns kanske fullt rimliga skäl, vad vet jag. Men att Ellerströms överhuvudtaget aldrig har fått en Augustnominering i prisets nu 36-åriga historia är faktiskt märkligt. Och det finns fler sådana förlag.

Författare är inte dumma i huvudet. Siffrorna är tydliga, chansen är störst att bli nominerad om du ligger på ett Bonnierförlag. Klart att en del författare som ges ut på mindre förlag kommer att söka sig dit om de får chansen. Och så föder framgång ytterligare framgång, med allt fler ägg i samma korg.

Hur ska vi komma runt detta då? Precis som Förläggareföreningen påpekade gällande att juryn enbart ska kolla på själva verken och inte vilket förlag som gett ut dem, så står det inget i prisets statuter om att juryn bör ta förlagsmångfald i beaktande – och det ska det kanske heller inte stå.

Men det står heller inget om könsfördelning, och där har trots detta en praktisk förändring skett – betydligt fler kvinnor nomineras till och vinner Augustpriset i dag än på 90- och 00-talet. Även om det inte angetts i skrift, så har något i den frågan uppenbarligen letat sig in i juryledamöternas ryggmärgar – eller så har någon i ledande ställning mumlat ”öhm, ni kan ju tänka på att göra det hyfsat jämnt mellan könen också” innan arbetet påbörjats.

Är det verkligen omöjligt att tänka sig något liknande när det kommer till förlag?

——

Fotnot: Det blev i slutändan den hyfsat otippade Tony Samuelsson som plockade hem Augustgubben med sin Kungen av Nostratien. Eftersom det var den Wahlström & Widstrand-nominerade boken, så blev det mycket riktigt sex av tio vinster för Bonniers de senaste tio åren.

Höstens intervjuobjekt: Camilla Grebe och Pascal Engman

Bortsett från krönikorna jag skriver var tredje vecka i Västerbottens-Kuriren gör jag inte mycket som kan liknas vid journalistik nu för tiden. Under hösten gjorde jag dock ett par undantag och intervjuade de eminenta deckarförfattarna Camilla Grebe och Pascal Engman å branschsajten Boktuggs vägnar. Det blev två rätt långa (och fina, tycker jag själv) artiklar om deras författarskap, skrivprocesser, läsfrämjande insatser, Spanien, Portugal och svårigheterna med att döpa en serie som inte riktigt är en serie, bland mycket annat.

Intervjuerna ligger bakom betalvägg, men Boktugg behöver så klart intäkter för att överleva och sajten är betydligt billigare att låsa upp än konkurrenten Svensk Bokhandel, så jag tycker det är ett givet köp för den som är intresserad av bokbranschen.

Krönika: Skulle en rättvisemärkt ljudbokstjänst verkligen kunna fungera?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 12 oktober 2024.

——

Hur värdesätter vi litteratur? Jag ställde den frågan i en krönika här i spalterna i våras under rubriken Hundra timmar ljudbok – som två öl på krogen.

Formuleringen kunde tolkas som att jag likt vissa andra i bokbranschen anklagade de kommersiella ljudbokstjänsterna för att vi i Sverige tycks vara så särdeles dåliga på just värdesättandet, men läste man texten ville jag ge en delvis annan bild – vi svenskar var nämligen extremt dåliga på detta redan långt innan Storytel föddes. Vi har en bokrea som i internationell jämförelse är unik så till vida att vi slumpar bort nästan nya böcker med upp till sjuttiofem procents rabatt och vi har en lika unik pocketmarknad när det kommer till prispress och tillgänglighet för dessa billighetsutgåvor.

Nu har abonnemangstjänsterna för ljudböcker än en gång hamnat i fokus för det låga värdesättandet. Författarförbundet, som länge kritiserat prenumerationstjänsternas bufféliknande ät så mycket du vill-modell, tog till Bokmässan fram en prototyp på hur en ur deras synvinkel mer hållbar ljudboksapp skulle kunna se ut. En sorts rättvisemärkt tjänst som skulle ge författarna en betydligt större del av intäkterna än vad som i dag är fallet på den digitala marknaden.

Förbundet tänker inte själva lansera tjänsten, utan hoppas att prototypen ska stå som grund och att någon extern aktör ska ta vid och göra den till verklighet.

Hur tänker de sig då att det ska gå till? Enligt Författarförbundet utnyttjar bara en mindre del av användarna de här apparna fullt ut. Standardabonnemangen hos Storytel och Bookbeat kostar i dag 169 kronor per månad, och ger fri lyssning i katalogen i 100 timmar, vilket motsvarar ungefär tio böcker. Bara en mindre del av abonnenterna når detta tak, och enligt förbundet är det till och med så att de flesta bara lyssnar på två böcker per månad (varifrån den siffran kommer vet jag inte).

Vore det då inte bättre, resonerar förbundet, om dessa människor betalade ungefär samma peng – eller möjligen lite mer – men att hela månadsavgiften gick till just dessa två böcker så att författarna till dem kan få mer i ersättning, i stället för att vi med våra 100-timmarsabonnemang är med och göder riskkapitalägda kommersiella plattformar som bara ser böcker som ett sätt att berika aktieägare?

Ja, det där sista var min egen formulering, men den var knappt ens spetsig, det är faktiskt så där förbundet brukar uttrycka saken.

För mig låter modellen ungefär som det system som nätjätten Amazon använder på sin tjänst Audible. I Europa får man som Audibleabonnent betala åtta pund per månad för att få en ”credit”, och denna växlar man sedan in mot en ljudbok som man därefter äger (i de svenska streamingtjänsterna betalar du för tillgång till böcker, du köper dem inte). Omräknat till två ”credits” per månad och svensk valuta skulle man då landa på drygt tvåhundra kronor i månaden. En attraktiv tanke?

Tja, i alla fall inte helt oresonlig, och en medveten, köpstark del av publiken kan nog lockas. Men för att det ska göra avtryck på allvar i författarnas plånböcker måste många hoppa på.

Detta för mig över till värdesättandet av litteraturen igen. Eller snarare värdet av digital litteratur. Bryr vi oss tillräckligt mycket för att lägga våra ynka få ”credits” på dem? Min åsikt är nej.

Men i USA och Storbritannien funkar ju Audible-modellen? Jo, fast det beror ärligt talat på hur man ser det. Ljudboksmarknaden är relativt sett mycket mindre på de marknaderna, Audibles erbjudande är inte ens i närheten av att locka lika många människor där som Storytels abonnemang gör i Sverige, räknat i andel av befolkningen.

Författarförbundet såg nog gärna att så var fallet även hos oss. Men här har den digitala litteraturen på gott och ont kommit att likna hur plattformarna ser ut även för musik, film och tv. Spotify lanserades med löftet om att vi skulle få tillgång till all världens musik för bara en hundring i månaden (eller gratis om vi står ut med reklam). Vetskapen om att vi kan lyssna på vad vi vill hur länge som helst är det vi betalar för, och på den vågen surfade även Storytel och senare också Nextory och Bookbeat.

Kan klockan vridas tillbaka? Jag tvivlar.

Augustnomineringarna 2024: Ett riktigt dåligt år för ljudboken, men visst kan det bli vinst ändå

2024 års nomineringar till Augustpriset är ute, och för åttonde året i rad har jag gått igenom hur det ser ut på ljudbokssidan. Och resultatet är … oerhört tunt. Blott tre av totalt arton titlar återfinns i ljudboksformat vid tiden för nomineringen, vilket faktiskt är rekordlågt (tillsammans med åren 2021 och 2018). De två tidigare bottenåren återfanns en nominerad i varje klass, men i år är det en i den skönlitterära, två i fackboksklassen och noll i barn & ungdom.

”Den första boken” av Karolina Ramqvist, ”Skogen” av Tora Wall samt ”Ett liv värt att leva” av Christian Rück är de tre titlar bland 2024 års Augustnominerade som återfinns i ljudboksformat.

Hela nomineringslistan finns här nedan, med de titlar som finns utgivna som ljudbok i fetad stil. Ytterligare analys hittar ni under listan.

Årets svenska skönlitterära bok:
• Brorsan, Krabban och Lädret av Linus Gårdfeldt, Albert Bonniers förlag
• Hyper av Agri Ismaïl, Albert Bonniers förlag
• Samma, mamma av Hanna Rajs, Albert Bonniers förlag
• Den första boken av Karolina Ramqvist, Albert Bonniers förlag (inläst av Ana Gil de Melo Nascimento)
• Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson, Wahlström & Widstrand
• Hundnätter av Mirja Unge, Norstedts

Årets svenska fackbok:
• Fängslade öden. Tjuvar och bedragare i 1800-talets Sverige av Bonnie Clementsson, Historiska Media
• De hemliga breven. Den politiska familjen och vardagens samtal av Kaj Fölster, Bosse Lindquist och Janken Myrdal, Albert Bonniers förlag
• Oland – Sveriges glömda Hollywoodstjärna av Kim Khavar Fahlstedt, Appell förlag
• Ett liv värt att leva – Varför självmord blev människans följeslagare av Christian Rück, Albert Bonniers förlag (inläst av Kristofer Kamiyasu)
• Varje tugga är en tanke – Svensk matkultur under 800 år av Richard Tellström, Natur & Kultur
• Skogen – I folktro, sägner och sagor av Tora Wall, Bokförlaget Stolpe (inläst av Sofia Pekkari)

Årets svenska barn- och ungdomsbok:
• Barrbarnet av Klara Bartilsson, Natur & Kultur
• En djungelsaga av Jenny Bergman & Lotta Geffenblad, Natur & Kultur
• Chop chop – En tapper jordbos berättelse av Linda Bondestam, Förlaget
• Brorsans kompis Robban av Maja Hjertzell och Joanna Hellgren, Lilla Piratförlaget
• Utan att passera gå av Lova Lakso, Rabén & Sjögren
• Ingen utom jag av Sara Lundberg, Natur & Kultur

Vad beror den snåla utdelningen i ljudformatet på då? Till viss del är det så klart slumpen som avgör, men om man jämför med fjolåret, då det fanns sju ljudböcker bland de nominerade varav fyra i den skönlitterära klassen, så saknas tveklöst de lite bredare titlarna i år. I fjol återfanns till exempel förutom vinnaren Andrew Walden såväl Jonas Hassen Khemiri som Lena Andersson bland de nominerade – författare som är breda nog för att de ska bära sig även i ljud. I år fanns inga sådana författare på listan utöver Karolina Ramqvist, och det får så klart effekt. Ljudböcker är helt enkelt relativt dyra att producera, och publiken för smala titlar väldigt ringa.

Hur ska detta kunna innebära vinst för ljudboken, som titeln antyder? Tja, att Karolina Ramqvist med Den första boken till sist kommer att plocka hem en Auguststatyett är det just nu rätt låga odds på, så det blir nog minst en ljudboksvinnare. Det är märkligt nog första gången hon överhuvudtaget nomineras, trots att hon får sägas tillhöra en av de svenska romantungviktarna. Likaså är det första gången Mirja Unge får en nominering trots en lång och kritikerrosad romankarriär, och hon får nog tillsammans med debuterande Agri Ismaïl sägas vara runner’s up till favoritskapet. Men … jag tror att Ramqvist tar det. Kul för inläsaren Ana Gil de Melo Nascimento i sådant fall, som har läst in ett knappt tjugotal ljudböcker men hittills inte fått ta sig an någon riktig succétitel. Blir Den första boken prisad lär den få rejäl skjuts även i ljudbokstjänsterna, och då kan hennes aktie som inläsare säkert stiga.

I fackboksklassen då? Jag ska ärligt säga att jag har dålig koll på de nominerade, så jag vågar inte sia om det finns potential för fler ljudboksvinnare. Att det blev noll och intet i listan inom barn & ungdom är inte helt ovanligt (även om det brukar finnas någon), men fyra av sex nominerade i år är bilderböcker, och ju textfattigare en barnbok är, desto mindre chans att den görs i ljudboksform.

Bortom ljudböckerna då? För andra året i rad gjordes ingen webbsändning av tillkännagivandet av nomineringarna, utan det slängdes bara ut klockan 18 på Augustprisets sajt. Ett trist fattigdomsbevis kan jag tycka, det blir så mycket mindre spännande när de inte presenteras en i taget och man får en chans att se de nominerade och höra dem säga några ord om sina böcker. De har ju de facto alla befunnit sig på en pressträff i Stockholm mitt på dagen i dag, då journalister mot embargo fram till klockan 18 fick träffa dem. Varför inte spela in själva presentationen, publicera den på webben och lyfta embargot i den minut som sändningen är över? Kan det verkligen innebära en så mycket dyrare produktion av pressträffen? Eller går resonemanget att medierna uppvärderar sina nomineringsartiklar och ger dem bättre exponering om de får ensamtjing på att breaka nyheten?

Oavsett orsak – tråkigt!

Och att fem av sex nominerade titlar i den skönlitterära klassen tillhör Bonnierkoncernen (fyra Albert Bonniers och en W&W)? Visserligen ska juryn så klart bedöma alla verk enskilt och inte stirra sig blinda på förlagsnamnet, men … really?

Krönika: Hipp hipp hurra – 20 år med bokmässan

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 21 september.

———

Känner ni litteraturpirret i kroppen? Inte? Det vankas ju bokmässa i Göteborg nästa helg! Och i år är det dessutom tema Sápmi, vilket gör att ovanligt mycket av de officiella seminarieprogrammet kretsar kring frågor som berör de nordliga delarna av landet.

Men innan jag prisar det jättearbete som temaarrangören Tjállegoahte lagt ner för att få till ett toppenprogram, vill jag lägga några rader till att skriva om mig själv. Det är nämligen tjugoårsjubileum för mig på mässan, och det måste väl ändå vara värt utrymme? Jo, det tycker jag.

2004 var världen mångt och mycket en annan, men bokmässan fungerade i princip på samma sätt som nu. Jag hade fått min debutroman Dannyboy & kärleken antagen på Bokförlaget Forum tidigare under året, och den skulle ges ut i början av 2005 nästan samtidigt som jag skulle fylla 30 (herregud – vart flydde min ungdom?). Eftersom boken ännu inte ens var tryckt i september 2004 var det så klart inte tal om att jag skulle delta i någon programpunkt på mässan, men förlaget gav mig en entrébiljett och sa att om jag åkte ner, så var jag varmt välkommen på de Bonnierägda förlagens stora mingel på torsdagskvällen.

Sagt och gjort, jag tog två dagar ledigt från jobbet, bokade tåg och ett billigt kyffe till hotellrum och begav mig mot Göteborg. Resten är bokmässehistoria.

Nej, skojar bara, jag gick mest omkring och var storögd och drack av ren nervositet några glas gratisvin för mycket, men jag minns faktiskt Bonnierminglet med oväntad klarhet och kommer ihåg flera av personerna jag pratade med. Och jag minns även att jag tänkte exakt detta: Dra mig baklänges vad jag gillar det här.

Förvånansvärt många författare skyr mässan, och dyker högst motvilligt upp de år de har en ny bok som ska marknadsföras. Dessa skulle aldrig nedlåta sig att åka dit om de inte fanns med i programtidningen.

Jag är av en annan sort. Jag älskar minglet, vimlet och så klart samtalen om litteratur som pågår i varje vrå i dagarna fyra (trots allt gnäll om att bokmässan bara är kommers och spektakel). Jag har försökt sätta en ära i att åka dit varje år vare sig någon vill ha min närvaro på en scen eller inte. Några plumpar i protokollet har det blivit, främst under småbarnsåren, men inte mer än tre om jag räknat rätt.

Nå, nog om mig. Tema Sápmi var det ju. Ursäkta svordomen, men jäklar vilket program de fått ihop med små finansiella medel!

När Bokmässan utser sina årliga teman och ”guest of honours” medföljer en hel del prestige och uppmärksamhet, men också tonvis av arbete för den utnämnda arrangören, som förväntas producera såväl ett starkt seminarieprogram samt en fysisk monter på central plats på mässgolvet, som också ska innehålla ett monterprogram (som besökare inte behöver ha köpt den dyrare seminariebiljetten för att ta del av, utan kan lyssna på bara de löst entréavgift). Om jag räknat rätt, så arrangerar Tjállegoahte och dess samarbetspartners över 60 programpunkter i montern och drygt 20 seminarier med totalt 46 personer medverkande på scen. Puh!

Att rabbla alla samtal jag hoppas kunna gå på blir långrandigt, men fyra kan jag nämna: ”Finns det en samisk sanning?” där sanningskommissionens ledamöter Marie B Hagsgård och Krister Stoor samtalar om den svenska samepolitiken med författaren Elin Anna Labba, ”Sápmi och kolonisationen av rymden” där jojkaren och berättaren Ánte Mihkkal Gaup talar med författaren och översättaren Ánne Márjá Guttorm Graven och rymddocenten Jan Erik Wahlund i ett seminarium som för samman Sápmi med årets andra mässtema Rymden, ”Varför inte på samiska?” med författarna Moa Backe Åstot och Saia Marilena Stueng om bristen på litteratur skriven på de samiska språken (ett ämne jag skrev en krönika om i våras) samt ”Byns betydelse i litteraturen” med översättaren Lea Simma och författarna Ann-Helén Laestadius och Mattias Timander. Det kommer att bli toppen.

Så tack för våra första tjugo år ihop, bokmässan. Jag hoppas det blir minst lika många till.

Krönika: Är det nu AI på allvar skakar om bokbranschen?

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren lördag 31 augusti.

——

Har vi nått hösten då AI på allvar kliver in och skakar om den svenska bokbranschen?

AI-diskussionen har pågått på allvar i snart två år nu. Den första breda versionen av Chat GPT slog ner som en artificiell bomb före jul 2022, och författarens snara död förutspåddes. Rädslan inom skrået blev stor, och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg att jag fick skrämselhicka och i en krönika funderade på om det var läge att sadla om till rörmokare.

Omskolning har så vitt jag vet inte krävts för några författare ännu, men översättare och redaktörer har fått det tuffare. Förlag har börjat köpa tjänster där en mix av AI och översättare används – en AI-modell gör en grundöversättning, varefter människan träder in och arbetar med texten för att fånga upp språkliga misstag som maskinöversättningen orsakat samt för att försöka blåsa liv i de ibland rätt träiga resultat som trillar ut.

I en uppmärksammad kulturtext av poeten och översättaren Anna Arvidsdotter i Aftonbladet för några veckor sedan målades en dyster bild av den nya verkligheten upp. Rubrik och nedryckare sa det mesta: Jag städar åt AI:n för en tredjedel av lönen – förlaget är fullt medvetna om hur uselt verktyget är.

Texten blev omdebatterad och lyftes fram som ett varnande exempel, bland annat uppmärksammades den av Författarförbundet.

Dock fick Arvidsdotter även mothugg. I branschpodden Förlagspodden sa Kristoffer Lind att hans förlag Lind & Co arbetar en del med AI-översättningar, och han kände inte igen de arbetssätt som beskrevs i texten, och han ifrågasatte om det verkligen kunde röra sig om ett etablerat, professionellt förlag som gett Arvidsdotter ett så märkligt översättaruppdrag, som även inkluderade att hon ombads fundera över lämpliga inläsare till ljudboken (vilket förlag hon översatt boken åt framkom inte i texten).

Men oavsett ambitionsnivå på förlaget hon anlitats av tycker jag att texten pekar på något viktigt – översättaryrket blir allt mer utsatt, och de här verktygen är här för att stanna. Även om AI:n i just det här fallet beskrevs som usel, så går utvecklingen inom den här branschen framåt.

Även förlagsredaktörer drabbas hårt. Jag nämner för en välmeriterad redaktörsbekant att jag planerar att skriva en krönika i AI-ämnet, och hon svarar suckande och att hon fått flera uppdrag för hösten avbokade, där det utan att det sägs rakt ut verkar vara så att förlagen i fråga tycker sig ha hittat nya sätt att lösa redaktörsbiten utan att behöva blanda in dyra människor i ekvationen.

Och på tal om att göra sig av med människor – på ljudboksområdet är AI-rösterna här för att stanna. Marknadsledaren Storytel går i bräschen. Förra sommaren lanserade de ett antal titlar med AI-uppläsare på engelska, och i vintras kom den svenska premiären, främst marknadsförd genom att de fått tillstånd att använda skådespelaren Stefan Sauks röst på ett antal böcker. De var noga med att poängtera att AI-rösterna var komplement – det fanns alltid en mänsklig inläsare som förstaval, medan AI-klonerna var sekundäralternativ via en funktion kallad voice switcher.

Men härom veckan ändrades det, när den senaste boken om tjejtjusaren Sune gavs ut av Sören Olsson och Anders Jacobsson hos Storytel. Kusinduons Suneberättelser brukar alltid läsas in av Anders Jacobsson, men efter en stroke i fjol har han ännu inte återhämtat sig nog för att kunna ta sig an den nya boken. En AI-klon av Jacobssons röst läser därför Festfixaren Sune.

Visst föreligger speciella omständigheter, och i en presskommentar meddelar Anders Jacobsson att han hoppas kunna läsa Sune själv igen i framtiden. Men oavsett detta – en barriär är bruten, och kommer säkert att följas av fler rena AI-inläsningar när det gäller andra författare och böcker.

Så ja, det är nog i höst som AI:n verkligen kliver in i branschen. När står vi författare på tur?

Läsplattan Storytel Reader må ha lagts ner, men Teknifik tipsar om alternativ

Tidigare i somras kom det tråkiga beskedet att Storytel slutar sälja sin dedikerade läsplatta Storytel Reader, som jag har skrivit om och recenserat flera gånger här i spalterna (originalrecensionen här, och recension av ljudboksfunktionaliteten här).

De gissningsvis tiotusentals plattor som sålts under åren går fortfarande att använda med Storytels abonnemang precis som tidigare, och de har lovat att stödet inte ska upphöra framöver heller. Men för oss som gillar plattan – jag har själv två! – var det så klart trist att se den försvinna, särskilt med tanke på att de knappast håller för evigt och då går det inte att skaffa någon ny. Personligen tycker jag också att det är tråkigt att en av de saker som gjort Storytel unikt gentemot konkurrenterna nu har försvunnit.

Men fint då att det om man vill går att hitta alternativ. Elin Häggberg som driver tekniksajten Teknifik har testat läsplattan Boox Poke 5, som genom att vara något så udda som en e-bläcksplatta med Android som operativsystem medför att Storytels ordinarie Android-app går att ladda ner och använda på läsplattan (och likaså kan man därmed så klart även använda Bookbeats och Nextorys e-boksläsare på den). Den är dubbelt så dyr som Storytel Reader (i skrivande stund 2290 kronor exempelvis hos Netonnet) och inte fullt så smidig att använda – särskilt inte under installationsfasen vad det verkar enligt recensionen – men ändå ett bra alternativ för den som vill kunna införskaffa en e-bläcksplatta för att läsa e-böcker från abonnemangstjänsterna även framgent.

Tack för bra recension, Teknifik!

Vittangi fyller 350 år, och jag är med och firar på några hörn

I år firar Vittangi 350 år som by. Grundandet sägs ha skett år 1673 då den från Pello bördige Henrik Mickelsson Kyrö slog sig ner vid älven tillsammans med sin familj. 1973 firades 300-årsjubileet med pompa och ståt och tal av landshövding och invigning av minnesstenen vid kyrkan, och nu har alltså ytterligare ett halvsekel gått.

Riktigt så flådigt som 300-firandet blir inte 350-årsjubileet, men med start på fredag anordnas en hel del evenemang i dagarna tre, varav jag deltar som medarrangör på några. På fredagskvällen anordnar vi en film- och konsertkväll på Folkets Hus där jag ska vara samtalsledare, och på lördagen modererar jag samt deltar i ett författarsamtal på församlingshemmet, beläget bokstavligen ett stenkast från mitt hem (cirka trettio meter från knuten av vårt hus).

Minnesstenen som restes 1974 i samband med 300-årsfirandet, placerad direkt i anslutning till Vittangi kyrka.

Evenemanget på fredagen kretsar kring den uppmärksammade dokumentären En sista kväll för Folkets Hus, som handlar om stängningen av Folkets Hus i Kiruna i svallvågorna av stadsomvandlingen och den avskedskonsert som bandet Höstorkestern gjorde i samband med detta. Folkets Hus-byggnaden i Kiruna hade sedan 1980-talet varit navet för stadens scen-, bio- och konferensverksamhet, men FH-föreningen erbjöds ingen motsvarande plats i nya centrum, då kommunen i stället bestämde sig för att bygga ett vinstdrivande kultur- och konferenshus i egen regi, det som sedan kom att bli kulturhuset Aurora. I filmen av André Larsson Flyborg, Mika Svanborg och Linus Andersson får såväl kommunen som gräsrötterna som känner sig bortglömda komma till tals, och skildringen blir en sorgesam svanesång för folkrörelsernas svårigheter att manövrera i dagens kommersiella landskap. Och i fokus står som sagt Höstorkestern, ett band väldigt förknippat med Kiruna och delvis Vittangi, då en av frontfigurerna Viktor Krutrök kommer härifrån. Vi visar filmen, jag håller i ett samtal från scenen med Viktor och någon mer ur bandet om det fortsatta behovet av att folkrörelsedrivna, ideella platser ges möjligheter att överleva och sedan tar en konsert med Höstorkestern vid. Ett helaftonspaket med film, samtal och livemusik. Fint, hoppas vi!

Så här fint och fullsatt hade vi det när vi visade den lokala dokumentärfilmen ”Tracks” för några år sedan. Hoppas på lika fin uppslutning på Folkets Hus på fredag!

På lördagseftermiddagen ska jag sedan moderera och själv delta i (vi får väl se hur den kombon går) ett författarsamtal på församlingshemmet tillsammans med Marianne Cedervall och Lars Alm. Vi har alla på ett eller annat vis skildrat trakterna kring Vittangi i våra författarskap så huvudämnet känns givet – hur är det att skildra Vittangi i litteraturen? Marianne Cedervall är väl den i vår trio som gjort det mest direkt, hennes fiktiva by Kuivalihavaara i den mycket populära mysdeckarserien om Mirjam och Hervor är modellerad utifrån Vittangi (på ett inkännande och roligt sätt därtill), medan jag och Lars mest rört oss i närregionen. Vittangi nämns visserligen såväl i Nära gränsen-serien som i Virus, men är ju på intet sätt en huvudskådeplats för dramat. Dock ligger ju Pajala som är navet i Nära gränsen bara tiotalet mil söder om Vittangi, så det får sägas vara nästgårds. Och i Lars Alms romaner skildras främst trakterna kring byn Lainio som ligger blott fyra mil härifrån, vilket ju är ännu närmare och därtill inom kyrkoförsamlingen.

Någonstans däremellan ska jag även steka hamburgare i en timme eller två i aktivitetsparken där VSK har en massa happenings, och på söndagen är vi med och anordnar loppis där förhoppningsvis en hel del av de prylar, kläder och löst bråte som vi samlat på oss genom åren ska skingras för vinden.

Så juli kom och gick

Jag reste söderöver två gånger, först för Norrländska litteratursällskapets sommarmöte på Västerbergs folkhögskola i Storvik, bara tre kilometer från Kungsgården där jag växte upp. En fin helg, med de flesta av Norrlittvännerna på plats. Och min gamla högstadie- och gymnasiekompis (och tillika skräckförfattaren) Madeleine Bäck som workshopledare! Det var extra roligt.

De båda romanaktuella författarna Maria Broberg och Mattias Timander fotar de Norrlands litteraturpris-rosade författarna Linda Jones och Mats Söderlund. Författartätt så det förslår.

Därefter följde min mamma med upp till Vittangi, och stannade här en vecka. Det var kul, och jag tror att vi lyckades visa henne det mesta av det som är aktuellt i byn (plus att vi körde över till Narvik en dag, det var skoj!). Därefter bilade vi söderöver, släppte av mamma i Gästrikland, hälsade på min pappa och mina systrar en sväng och körde därefter ner mot Stockholm. Jag gillar verkligen att vara i sommar-Stockholm, det är något särskilt med atmosfären när nästan alla (känns det som) man delar staden med är turister. Och ja, jag är väl själv en sådan numera, det var trots allt snart tolv år sedan jag flyttade därifrån, herranjumala vad tiden går. I år spontanslank jag och kidsen in på en guidning av riksdagshuset som råkade börja precis när vi passerade förbi. Skulle aldrig ha hänt om vi bott där.

Jag, kidsen och mamma under bilresan ner mot södra Sverige.

Vad vi gjorde mer i Stockholm? Badade. I Tanto, Årstaviken, Trekanten och ute på Fjäderholmarna (där var det kallt!). Och gick på Insidan ut 2. Kanske inte lika vass som ettan, men nog var den fin.

Jag och kidsen plaskar runt i Årstaviken vid 22.30-tiden på lördagskvällen. Först när jag kom upp ur plurret upptäckte jag att jag haft min iPhone kvar i fickan på badshortsen under simturen. Det skorrade lite i högtalaren någon dag när jag lyssnade på ljudböcker, men sedan var den fit for fight igen. Foto: Rebecca Crusoe

Nu åter i norr sedan en knapp vecka efter en hemfärd inlandsvägen på E45:an (oftast blåser man ju bara på ute vid kusten längs E4:an) där höjdpunkten var att jag för första gången i mitt liv besökte Arjeplog. Det låter kanske inte så extravagant, men det var den enda av Norrbottens läns fjorton kommuner jag aldrig besökt, och eftersom jag hade gott om tid lämnade jag tillfälligt europavägen vid Slagnäs och körde upp över sjöarna till Arjeplog och därifrån ner till Arvidsjaur. En omväg på runt tretton mil, vilket i det större sammanhanget var som noll och intet (inlandsvägen upp mot Östersund och därifrån E45 hela vägen hem till Vittangi blir 140 mil från Stockholm), och det var fint att äntligen få se Sveriges djupaste sjö Hornavan och Arjeplogs vackra ljusrosa kyrka.

Och väl hemma igen då? Vi har åkt en del båt! I dag körde vi upp till forsen Pysäkurkkio några kilometer uppströms från byn på Torneälven. Fint det med.

Har jag missat något? Säkert, men just nu är det här vad jag minns. Om jag skrivit något då? Litterärt, alltså? Jo, men inte så mycket som jag borde ha gjort. Som vanligt med andra ord.

Viruset tickar på och Nära gränsen-helg

Jag skrev ju tidigare i somras om att Storytel gjorde en push för min gamla trotjänare Virus under en dryg vecka i kring månadsskiftet maj-juni, vilket medförde att första delen steg som en raket (nåja) igen, med en peak på plats 25 på stora topplistan. På den mer nischade fantasy & scifi-topplistan innehade seriens sju delar under några dagar plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8.

Nu har den svalnat lite, men fortfarande på juni månads sista dag (alltså i går söndag) låg serien på plats 4, 5, 7, 8, 9, 10 samt 11 på fantasy & scifi-toppen. När jag skrev det förra inlägget låg delarna i den ordning de gavs ut, men nu är ordningen 4, 3, 5, 6, 7, 2 samt 1, vilket väl ska tolkas som att färre nya hoppar på, men att en hel del håller på och lyssnar sig igenom hela serien. Den inkomstbringande långa svansen! Mycket roligt för den som kämpar med att hålla heltidsförfattandet verkligt.

Nu återstår att se hur jag ska bete mig för att få dem att pusha på samma sätt för Nära gränsen vad det lider. Jag ägnade helgen åt att bila ner genom Tornedalen (med målet att gå på Hooja-konsert i Luleå på lördagskvällen) och kunde inte hålla mig från att köra runt mina stackars barn till en hel uppsjö platser som förekommer i de tre böckerna. De fick höra en hel del om det elände som Lisa Korhonen och hennes stundom vänner, stundom fiender Frasse Larsson, Åsa Kyrö och Rikard Vildros tvingas utstå på platser som Pajala, Pello, Tärendö, Rödupp, Övertorneå och Haparanda. De fick såväl de tre böckernas huvuddrag förklarade för sig (och utpekade), samt en hel del intressanta förlopp (tyckte jag i alla fall…) preciserade i detalj, inte minst allt högoktanigt drama som utspelar sig kring Ikeaområdet i Haparanda och Torneå i den tredje delen.

Den vajerbundna bilfärjan över Kalix älv vid Rödupp ser kanske inte mycket ut för världen, men boy oh boy vilken action som utspelas där i Nära gränsen 3.

Åh, jag tycker verkligen om Nära gränsen-böckerna. Om någon skulle rikta en pistol mot skallen på mig och tvinga mig att ange en favorit bland mina bokserier skulle det bli den, även fast jag vet att de flesta av mina fans håller Virus högre.

Krönika: Självklart borde samisk litteratur även ges ut på samiska

Nedanstående krönika publicerades ursprungligen i Västerbottens-Kuriren torsdag 23 maj.

——

När nomineringarna till årets upplaga av Nordiska rådets litteraturpris presenterades tidigare i år var en av de utvalda den samiske konsthantverkaren Fredrik Prost från Kiruna, som i fjol gav ut boken Leŋges hearggi, sáhčal fatnasa (vilket är nordsamiska för Spänn för härken, skjut ut båten).

Nomineringen skapade ett bryderi för Prost – han hade tidigare bestämt att boken inte skulle översättas till svenska eller andra majoritetsspråk, men nu krävdes det för att juryn ska kunna bedöma verket inför höstens utnämning av pristagare.

Lösningen blev en översättning enbart ämnad för juryn, vars medlemmar kommer att tilldelas numrerade papperskopior som Prost efter deras läsning tänker begära tillbaka och bränna.

I en intervju med SVT Sápmi förklarade han sitt tänkande. Boken handlar om samisk traditionell andlighet och den samiska trumman, och den kunskapen vill han ska hållas kvar inom Sápmi. I dag är det enligt Prost många utanför det samiska samhället som säger sig utöva samisk schamanism och tjänar pengar på det, något som han med sin bok inte vill bidra till.

”Är man intresserad av att läsa boken får man väl lära sig samiska”, säger han i intervjun. ”Storsamhället tror att de kan få allt de vill, men den här boken kommer de inte att få översatt.”

Att samiskan börjar kräva sin egen plats på litteraturscenen i Sverige är tydligt på fler sätt än genom Fredrik Prosts markering. Det samiska författarcentrumet Tjállegoahte med säte i Jokkmokk har gjort ett jättearbete med att synliggöra och stärka samisk litteratur de senaste åren, en strävan som nu bär frukt då Sápmi är ett av årets huvudteman på bokmässan i Göteborg i september, med ett digert program och central placering på mässgolvet.

”Leŋges hearggi Sáhčal fatnasa” av Fredrik Prost, ”Ale mana merrii” av Elin Anna Labba och ”Stöld” av Ann-Helén Laestadius

En annan som brutit ny mark för det samiska språket inom litteraturen är Elin Anna Labba, som stred för att hennes böcker Herrarna satte oss hit och årets Far inte till havet inte bara skulle bli svenska angelägenheter, utan även ges ut på nordsamiska som Hearrát dat bidje min och Ale mana merrii av sitt förlag Norstedts.

Det kan tyckas naturligt – till och med självklart – att litteratur som handlar om och utspelar sig i Sápmi även borde ges ut på ett samiskt språk. Faktum är dock att det mig veterligen aldrig tidigare hänt att något av de stora allmänutgivande förlagen i Sverige publicerat böcker på samiska. I den mån samiskspråkig litteratur alls ges ut i Sverige, brukar det ske hos förlag som specialiserar sig på minoritetsspråk eller är verksamma inom lättlästgenren – och utgåvorna kommer oftast mycket senare än originalutgåvan.

Ann-Helén Laestadius succébok Stöld – som torde vara den kommersiellt mest framgångsrika roman i samisk miljö som skrivits i Sverige – finns inte utgiven på samiska av något svenskt förlag, men publicerades på nordsamiska hos norska Davvi Girji något år efter originalutgivningen.

Varför ser det ut så? Orsakerna är nog flera, men självklart är ekonomin en tongivande sådan. Upplagorna blir små, och utgivningarna kräver därför stöd för att gå runt. Sådant går dock att söka – Kulturrådet har bidragit till Norstedts samiska utgivningar av Elin Anna Labbas böcker – och av vad jag har hört ser de gärna att fler förlag ansöker på liknande sätt.

För att samiskan ska kunna fortsätta växa krävs att språket tar plats och hävdar sin rätt. För att återvända till Ann-Helén Laestadius Stöld är filmversionen av den ett bra exempel på det. En av filmens förtjänster tycker jag är att den är så tydligt samisk i såväl dialog som scenografi som … tja, i brist på bättre ord världsbygge. Det är rätt och slätt en samisk film, den ber inte på något sätt om ursäkt för det och försöker inte anpassa sig till en svenskspråkig publik. (Något jag tyvärr också sett en del klaga på i diverse forum – varför kan de inte prata svenska, filmen utspelar ju sig i Sverige!?)

Sådana åsikter blir som en sorglig spegling av det Fredrik Prost gav uttryck för i beslutet att inte låta översätta sin bok – storsamhället ska inte tro att de alltid kan få som de vill.

Virus tillbaka på topplistan hos Storytel

Förra månaden plockade Storytel fram min gamla trotjänare Virus från arkivet och puffade för den på bra plats i appen under en dryg vecka. Och se på fasiken, det gav resultat. Första delen låg i runt tio dagar på den totala topp 50-listan med en peak på plats 25, och på den mer nischade fantasy & scifi-listan har samtliga sju delar nu ockuperat topp 10 en god tid. I går, när jag tror att kulmen nåddes, var det Virus på plats 1, 2, 3, 4, 5, 6 samt 8. Inte illa pinkat för en bokserie vars första del gavs ut för åtta år sedan, och den sista kom i maj 2020.

Otroligt roligt att se tusentals nya människor hitta fram till Virus. Effekten blir så klart efter en tid avklingande, men det ska hur som helst bli väldigt spännande att se vad den här boosten innebär för nästa års halvårsutbetalning av royalty i slutet av september. För visst, det roligaste är självklart att bli lyssnad på och läst, men jag vill ju kunna ställa mat på bordet också.

Och nej – jag menar så klart inte att Virus inte varit tillgänglig i appen hela tiden, för det har den, men Storytel har aldrig tidigare lyft fram den på det sätt som nu gjordes – någonsin. I tidernas begynnelse när satsningen Storytel Original lanserades var de närmast livrädda för att marknadsföra sina egenägda produktioner av oro för att få kritik från andra förlag, något man inte direkt kan anklaga dem för nu för tiden.