Vi har i dag för första gången sedan vi kom hit dagarna före jul haft plusgrader. Med det kom en oroväckande känsla av att det kanske var dags att göra något åt de åtta decimeter snö som låg på förråds- och garagetaket, blötsnö har ju en tendens att bli betydligt tyngre än pudersnö när det är minus tjugo, och taket bågnade lite oroväckande redan tidigare.
Så jag begav mig upp på taket. Skottade, halkade lite, skottade, svettades, skottade, svor en aning och skottade vidare. Dyngsur av svett och blöt snö vinglade jag ner tre timmar senare, med fyrtio procent av taket avklarat.
Och det lustiga inträffar att jag går över gården och känner en djup tillfredsställelse infinna sig i kroppen. Skönt att ha fått något gjort tänker jag, innan jag kommer på mig själv. Jag har skottat ett tak. Är det sådan jag har blivit, en person som finner njutning i kroppsarbete?
Ja, det är väl det.