Himmel och helvete

Så passerade ännu en helg av våra liv.

Jag gillar verkligen den relation jag och Tage har just nu. Vi börjar allt mer bli som två kompisar, redo att upptäcka världen tillsammans med kavata steg. Ja, bortsett från att han alltid vill springa medan han upptäcker då. Pappa spring! säger han och sätter iväg, och att det räcker för mig att gå raskt för att hinna med i hans löpartempo spelar ingen roll, går jag tittar han bara missmodigt på mig och upprepar spring! tills jag börjar lufsa med korta springsteg vid hans sida, samtidigt som jag med jämna mellanrum utbrister titta framåt! när han ideligen vägrar göra just det. Att man ska bli utpumpad av hans ruscher är dock ingen risk, var tionde meter blir det tvärnit eftersom en cykel, ett stuprör, en soptunna och därefter en ny cykel ska undersökas. För att inte tala om de tre-fyra motorcyklar som brukar stå parkerade lite längre upp på vår gata.

Men så är han ju samtidigt en sådan ofantlig pain in the ass just nu också. Han kan växla mellan att vara världens gulligaste två och ett halvt-åring och en ursäkta uttrycket skitunge av galaktiska mått inom loppet av sekunder. I lördags eftermiddag när vi skulle ta oss ut ur lägenheten för att åka till Andys lekland i Sickla var jag så förbannad på honom att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen. Vad han gjorde? Egentligen inget mer än det han alltid gör numera – skrek NEJ! till allt man föreslog och gjorde tvärtom vad man än sade till honom. Men ibland är det som att han märker att om han sätter sig på tvären exakt vid det här tillfället så kommer effekten att bli maximal – ja men vad bra, då kör vi så det ryker och tårarna och snoret flyger av ilska, ända in i kaklet trotsar vi, kom igen nu! Och när de där tillfällena kommer trycker han sig in, rotar sig ner och vägrar allt och alla så totalt att det känns som att hela min kropp ska brista av undantryckt irritation och ilska.

Men så ligger jag där i sängen när natten kommit, fortfarande någonstans irriterad över tingens ordning, och vaknar till av att en vettskrämd liten pojke famlar sig upp ur en mardröm och kvävt skriker pappa! pappa! och viftar med armarna tills han finner min hals och trycker sig så hårt mot mig att jag knappt kan andas och han snyftar och skakar i hela kroppen tills jag lyckats vyssja honom lugn och han efter ett tag somnar fortfarande fastklamrad kring mig. Hur jag ligger där och försöker insupa den säregna känsla som jag antar drabbar alla föräldrar då och då – att i min famn sover ett litet barn som känner fullständig tillit till mig, ett barn som i detta nu ser mig som sitt allt.

Och det är alltid en tanke som får det att svindla.