Rädslan för det stillastående

Jag förstår inte varför jag är så rädd för när saker står stilla. Hela tiden när jag sitter och skriver (ja, vid de tillfällen när jag faktiskt skriver istället för att skolka vill säga) så störs jag hela tiden av en liten gubbe som sitter på min axel och vrålar BOOOORING i mitt öra samtidigt som han biter mig i örsnibben.

Jag tror att jag var inne på det här i ett tidigare inlägg också, men det tål att upprepas för jag börjar verkligen tycka att det är ett problem. Min rädsla är nämligen att ingen ska gilla det jag skriver om det inte hela tiden händer saker. Läsaren måste hela tiden få en ny orsak att läsa vidare. I den förra romanen var det enklare, den utspelade ju sig främst i Stockholms och Uppsalas nattvärld, där det fanns potential för händelser av det mer oväntade slaget mest hela tiden. I den nya utspelar sig mycket mer inom personerna den handlar om, de är oftast ensamma med sina tankar och grubblerier och befinner sig i sina lägenheter eller promenerandes eller på sin höjd fingrandes på mobiltelefonen, med funderingar om de borde ringa till personen som eventuellt har svar på frågorna de bär inom sig, även fast de vet att nog ingen kan hjälpa dem, egentligen.

I går var inget undantag. Det är jul i romanen, personen jag döpt till Katja är ute och promenerar i sin barndoms fotspår och tanken är att scenen ska bringa ett visst ljus i (och ställa nya frågor om) hennes och karaktären Fredriks förflutna. Scenen lunkar på, hon går omkring i kylan och plötsligt börjar gubben vråla och till en början ignorerar jag honom men efter ett tag blir det omöjligt eftersom han biter så hårt i örsnibben och snipp snapp snut så har jag skrivit ett cliffhangerslut på kapitlet och på köpet sparkat iväg historien i en riktning som jag verkligen inte hade planerat. Och nu sitter jag här i min soffa i dag med datorn i knät och har inte den blekaste aning om hur jag ska ta mig vidare. Well done gubben.