Vid det här laget är det inte en hemlighet för någon att jag ibland minnesknarkar rätt hårt, även om jag legat av mig lite på sistone. Det är inte för evigt, det kommer i vågor precis som suget efter gröt som jag under perioder känner på morgnarna. Hur som helst så glädjer det mig storligen att även akademiledamoten och tillika före detta Uppsalastudenten Peter Englund i dag outar sig som minnesjunkie. Han skriver om en lätt bakrusig cykelfärd genom Boden och mitt eget minne och byt ut orten Boden mot Sandviken eller Uppsala och ni står där med en mening i handen som jag troligen redan skrivit någonstans i den här bloggens förflutna.
Men nej, jag försöker inte förhäva mig, jag erkänner ödmjukt att Peter Englund kommit en bit längre på livsstegen än jag själv, men minnesjunkies är vi allihopa och det är vad som betyder något när dagen ska summeras.
”allihop” jag ber att få invända. jag ser lika gärna en repris av timrå-södertälje från i förrfjol som förlorar mig i något slags slappt bitterljuva reminiscenser. det som är är ju så väldigt mycket mindre dött än det som var.
Vi gör så här helt enkelt – jag köper några folkisar, kollar om det går att hitta någon härlig match från Elitseriens 23:e omgång säsongen 2004-2005 att ladda ner, så sitter du och kollar på den i vardagsrummet och jag hänger i köket och minnesjunkar lite slappt. Det blir en härlig kväll.
Kan bara rekommendera dig den ultimata fixen för minnesjunkies: bli historiker. Då kan man ge sitt missbruk en yrkesmässig ursäkt.
Ah, det är så man kommer undan. Jag har ju visserligen ett par tiopoängare från historieinstitutionen i Uppsala, men det smäller väl inte högre än en femöres i sammanhanget. Jag ska starkt överväga omskolning.
men historieforskning och privat nostalgi är två olika saker. det första handlar ju om att genom historiens spegel förstå fenom och människor, då och nu. det senare är ett jagande efter sin egen skugga i en flydd tid. (för egen del ska jag börja minnesjunka när framtiden väl ligger bakom mig, om en sådär 50 år.)
minnesforskning visar ju också på det bedrägliga i minnesprocessen – med tiden intvingar hjärnan det enskilda minnet i en alltmer förskönande dramaturgi. i slutändan sitter man alltså med en bra story, men med verklighetsförankringen är det desto klenare beställt. med andra ord, är det faktiska händelser eller hittepå som bitterljuvt ältas?
och en fråga daniel: gick du omkring och förlorade dig i förföriska sandvikenminnen när du bodde i uppsala också?
I mitt fall är det helt klart hittepåt som ältas, något annat har jag aldrig hävdat. Tvärtom skulle jag nästan vilja påstå att jag tycker att verkligheten i de här fallen är rätt ointressant, det är det jag minns av det som hände som fascinerar mig, vilket jag också tror att jag tagit upp här i bloggen några gånger när jag junkat loss.
Dessutom har jag ju i efterhand, vilket jag väl också skrivit om, fått vissa problem med att särskilja verklighet från minnesdikt när jag utnyttjat det förflutna i mitt skrivande, särskilt de delar som fastnade på pränt i Dannyboy och som är ett stort sammelsurium av sant och falskt.
Njaa, jag tror inte att jag junkade Sandviken under Uppsalatiden, åtminstone minns jag det inte så, det var något som kom först senare i mitt liv, för en tre-fyra år sedan på allvar tror jag. Däremot kan jag i dag lätt vandra i skallens minnesallé och återminnas nostalgiskt drypande episoder från Sandviken lika gärna som Uppsala eller Stockholm. Att det främst är Uppsala jag skriver om tror jag beror på att de årens tillvaro är så skild från livet i dag, det är enklare att skriva om, av flera skäl. Men den där konstiga känslan jag får i kroppen när det sker kom över mig så sent som i går när jag gick in på Buylando-butiken i korsningen Renstiernas/Folkungagatan.