Jag har fortfarande inte planterat om de där chiliplantorna som jag fick för några veckor sedan. Jag har dåligt samvete för det. De lever visserligen och frodas i mitt fönster, växer så det knakar (måste dock lägga örat mot de gröna små lådorna de står i för att höra ordentligt) men jag ser ju att de vill ha större utrymme, jag inser ju att de vill ut och springa i gräset med de andra plantorna och få fritt spelrum för sin ungdom. Och släpper jag dem inte loss lär det aldrig bli några chilifrukter och jag vill ju ha mer nytta av dem än att bara titta på deras gröna och slanka söthet.
Ser mig om och inser att det är annat som också fallerar, saker jag borde ta tag i. Det är lortigt här inne. Det ligger damm överallt och inte blir det ju bättre av att sommaren är här och fönstrena står öppna och släpper in mystiska partiklar. Men istället är jag utomhus, som en vanvettig har jag spenderat helgen under bar himmel på ett sätt som är totalt olikt mig, i går promenerade jag totalt 26,3 kilometer om Google Earth stämmer och det tror jag för mina trampdynor värker. Vi startade i nordvästra Vasastan, jobbade oss sakta neråt och touchade östra udden av Söder vid Danvikstull, snurrade in i Hammarby Sjöstad, gick tillbaka till Söder men vände åter söderut och vandrade längs Årstavikens sydsida bort till Liljeholmen och så över till Hornstull och vidare norrut till Fridhemsplan där fötterna slutligen fick vila då jag med tunnelbanans hjälp tog mig de sista kilometrarna hem. Pannan är således röd i dag och på onsdag tar den förbannade stegräknartävlingen slut. Mina ben och mitt romandokument längtar.
Hade egentligen tänkt skriva ett inlägg om ett litteraturtekniskt berättargrepp som stör mig som ”Skumtimmen” begagnade sig av. Men eftersom jag varit besatt av utomhusliv har jag inte läst klart den och jag vågar inte uttala mig innan jag är färdig. Så i morgon. Kanske.
Ser fram emot när du bara ska skriva din roman, hoppas att du kommer orda mycket om det, har tänkt fråga dig hur det är att skriva en andra roman i offenligheten, men inser att du knappast gör det, men jag tycker om när du är generös med allt det jobbiga, undrar om du känner att du ”pratar sönder” din roman genom att diskutera den, trots att du inte visat fram text, visar du text för någon?
Äh, jag pladdrar så gärna på om min roman så. Och nej, än så länge har ingen läst det jag skriver, förutom de strömeningar som jag publicerat några gånger i bloggen.