Samtidsprosadebatten går vidare, och nu kastar Daniel Sjölin in en fett vedträ i dagens DN som ytterligare ökar polariseringen mellan stipendieprosan och journalistprosan, som den mer episka typ av samtidslitteratur som efterfrågats nu döpts till. Sjölin, som står på stipendieprosaisternas sida, konstaterar att om Jesper Högström och Ulrika Kärnborg (som jag höll med för några dagar sedan) får som de vill kommer all litteratur att kunna skrivas och recenseras av maskiner och all poesi att se ut som Tranströmers. Åh fan, var det det de ville, jag som trodde de bara eftersökte att en lite större typ av berättande skulle få plats i det höglitterära samtalet. Jag måste genast byta sida.
Nej, jag blir mest lite trött. Men det är som i alla debatter – man vill helst inte lyssna på vad de andra säger, man vill främst ha rätt. Men Sjölin skriver flyhänt, lättbegripligt och konkretiserar sina ståndpunkter med tydliga bilder och han ger Fredrik Reinfeldt en rätt rolig råsop. Nästan som vore han journalist och inte riktig författare.
På min egen lilla täppa hoppas jag verkligen att jag kommer att bli författare till de där stora och breda samtidsromanerna som jag drömmer om, även om det väl för evigt stämplar ordet journalist i min panna. Men hey, jag har ju pressleg, så det är väl bara att acceptera.
Ibland tvivlar jag så klart. Det hör väl till hoppas jag. När jag sitter med det oändliga dialogstycket jag jobbar med just nu, då börjar jag fundera över om det verkligen kommer att ske. När talet aldrig ser ut att ta slut, när huvudpersonerna inte verkar nå fram till varandra trots att det är just det jag vill att de ska göra, då tvekar jag. Tvekar och undrar hur mycket det är meningen att man ska tvivla innan man förstår att något är fel. Om det ens är fel. Om jag borde trycka delete och gå vidare. Nej trycka delete skulle jag visserligen aldrig göra för även bland skräp kan man ju hitta fungerande hushållsapparater om man rotar lite, men ni förstår vad jag menar. Söker efter känslan hur det var förra gången. Om jag kände samma sak. Om tvivlet var lika stort. Om det var större eller möjligen mindre. Men jag minns inte hur mycket jag än försöker.
Nu är visserligen inte den här boken tänkt att bli den stora och breda samtidsromanen, det sparar jag till bok nummer tre, den som finns i mitt huvud och som jag lockas till att tänka på ibland och drömmer om att skriva när det jag gör nu känns för jobbigt. Men jag tror jag måste få ur mig det här först, jag behöver jobba mig ur det som blev kvar efter ”Dannyboy”, de ekon som fortfarande rosslar därinne och de känslor som förhoppningsvis vuxit och blivit mogna nog att uttryckas nu. Det som inte huvudpersonen i den förra romanen klarade. De steg han inte var redo att vandra. Jag hoppas att jag klarar det nu.
Ofta längtar jag tills den är klar. Tills jag får ge mig i kast med nästa. Den som ska bli den episka berättelsen som sträcker sig över tid och rum. Den stora berättelsen om att återvända och de som blev kvar. Som enligt femårsplanen jag la upp 2005 ska vara färdig hösten 2010 och åtminstone resultera i en Augustnominering. Den som ligger där inne och väntar så fort jag lyckats röja fram fri sikt.
Ja, ofta längtar jag väldigt mycket tills dess.
Du tycker kanske att jag är tjatig, men jag håller med dig igen.
Fattar dessutom inte riktigt vart Sjölin vill komma, mer än att han vill visa att han vet något om Kafka.
Hans text ger mig inte lust att läsa hans romaner direkt.
Förresten, en grej håller jag med honom om, en del böcker (som ofta skrivs av journalister) borde inte kallas romaner, de är en sorts enfrågeböcker, lite som populistiska partier som driver en, av alla media, omhuldad fråga.
Romaner är mer komplexa än så, men det finns ju journalister som skrivit lysande romaner också.
Jag tycker inte att Sjölins angrepp på Reinfeldt är särskilt roligt, mest för att jag a) inte ser det som ett problem över huvud taget att politiker skulle tycka om fantasy (om så nu är fallet, jag har aldrig sett det som mer än ett rykte?) och inte ser det som ett nämnvärt problem att politiker inte har mer utsökt litterär smak än att deras favoritverk (om så nu är fallet, jag har aldrig sett det som mer än ett rykte?) är ett med de brister Tolkiens har och b) ser det som någonting som får Sjölin att tappa rätt mycket förtroende eftersom det inte är en barnbok. Tolkien har skrivit för barn. Han gjorde det inte i det här fallet.
Sedan får Sjölin tycka precis vad han vill om verkets kvaliteter, men att nedlåtande – nedlåtande mot boken, nedlåtande mot barnböcker i allmänhet (som om de inte krävde sitt alldeles egna hantverk) – sortera in det i ett fack som han inte läser är bara kasst.
//JJ
Annars håller jag i stort med honom, förresten.
//JJ
Karin: Du får säga att du håller med mig hur många gånger som helst… Och jag ber att få återkomma angående det här med journalistgrejen, jag har funderat på ett inlägg i frågan rätt länge som jag inte riktigt har fått tid att formulera klart i hjärnan.
Johan: Utan att lägga någon värdering i Tolkiens verk (jag har inte läst någon av hans böcker) så tyckte jag att det var roligt främst för att det var ett rätt plumpt stilbrott att plötsligt blanda in Reinfeldt i den litterära debatten. Jag vet inte heller hur det är med sanningshalten i påståendet, däremot har Fredrik Reinfeldt en gång listat Da Buzz-skivan ”More than alive” som sitt femte bästa album genom tiderna. Och det är skumt:
http://www.aftonbladet.se/vss/noje/story/0,2789,888510,00.html
Fan vad jag gillar att du spiller ut dina aspirationer och ambitioner. Att du vågar skriva att du vill samtidsromaner och Augustpris. Modigt. Lite som Anja Pärson som inte nöjer sig med mindre än guld.