Ett barn

Man har ett barn. Man ser bilderna från Utøya och läser ögonvittnesskildringarna och kollar NRK:s sändningar nonstop så länge att man precis före avfärd till ett på bröllop inser att vänta nu, har jag sett mina kostymskor sedan flytten? och efter en fruktlös uppochnervändning av de återstående flyttkartongerna konstaterar att svaret nej och man springer till Ringens köpcentrum och köper ett par nya med andan i halsen.

Men man har ett barn, och på något sätt jag aldrig kunde ana blir bilderna och texterna så mycket otäckare att läsa. Det gör fysiskt ont i magen när jag tänker på de föräldrar som i fredags kväll med stigande fasa tvingades vänta vid sina telefoner på livstecken. Den grad av växande förtvivlan när samtalet aldrig kommer, när det helt uteblir eller efter ett inledande hopp tystnar. När insikten obevekligt väller fram och det förlösande mirakelbeskedet aldrig kommer.

Det gör så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen när jag tänker på det.

Man har ett barn, som när man känner det där fysiskt onda i bröstet lever loppan hos sin mormor och morfar hundratrettio mil norrut med nyinköpt plaskpool och rutschkana som han enligt uppgift vägrar gå upp ur trots att han fryser så att han blir blå.

Man känner att man älskar honom så mycket att det värker i bröstet och blir samtidigt förlamad av fasa när man inser vidden av de nya känslor hans existens har fött i mig. Det bottenlösa hål av potentiell sorg jag frivilligt accepterat att riskera om han skulle ryckas bort.

Det är en svår känsla att beskriva. Det är en svår känsla att känna.

Men så kommer en ny bildrapport via mms från mormor om barnets äventyr i smultronlandet och man glädjegråter en skvätt i toalettkön i sina nyinköpta skor på bröllopet som trots all sorg blev väldigt vackert.

Man känner att det är värt risken.