Kan inte hålla mig från att skriva om kvällens keynote vid invigningen av Apples utvecklarkonferens WWDC. Gillar ni inte Applegrejs i synnerhet och teknikprat i allmänhet är det bara att sluta läsa.
Jag twittrade lite i förmiddags att min förhoppning med Apples nya molntjänst iCloud var att den skulle innebära den totala molnifieringen av allt väsentligt material jag har på datorn.
Som exempel tog jag att mitt bildbibliotek i iPhoto skulle bli identiskt på såväl min dator, iPhone och iPad, och att en förändring på en enhet skulle förändra även på övriga.
Nu blev det väl så, nästan i alla fall, typ, fast med typiskt halvkrångliga Applebegränsningar. För trots att de är ett företag vars paroll är enkelhet och ”it just works”, så är de rätt omständliga ganska ofta. Här har vi ett typiskt sådant tillfälle. Ja, alla bilder jag tar synkas automatiskt med iCloud och blir tillgängliga på alla mina enheter. Men bara de 1000 senaste. I 30 dagar. I ett nytt program som heter Photo Stream. Sedan måste bilderna synkas in i datorns iPhoto ändå för att sparas, nu visserligen trådlöst och inte via sladd som tidigare, men datorn förblir den primära hubben för bilder. Precis det jag hoppades slippa med min 128 gb-begränsade Macbook Air som enda dator där i dag iPhotobiblioteket upptar i runda slängar 50 procent av hårddisken (jaja, SSD-minnet menar jag).
Visst. Det innebär en förbättring från tidigare, jag kan använda en bild jag tagit med min iPhone och skriva ett blogginlägg i iPaden och bildsätta utan synkningsstrul. Till helgen, när vi åker till New York i en vecka och jag bara tänkt ta med mig iPhone och iPad och ingen dator, gör det mitt liv betydligt enklare. Eller ja, kunde ha gjort mitt liv enklare, iCloud släpps ju först i höst, så det blir till att skicka bilder via mejl till iPaden som vanligt tills dess.
Att appar, e-böcker, dokument och lite annat jox nu automatiskt synkas mellan olika enheter är så klart jättebra, jag har börjat läsa en hel del böcker på iPaden nu, och det ska bli trevligt att automatiskt få in dem i iPhonen också, samt att appen kommer ihåg vart jag senast läste, oavsett enhet. Att dokument blir automatsynkade och automatsparade och hej och hå är för den delen tyvärr en sanning med modifikation och ännu en typisk Appleomständlighet, då det bara gäller deras egna iWorkprogram. Alltså måste jag börja skriva mina texter i Pages för att det ska funka. Jag har personligen inget problem med det, men det är lite jobbigt när man är beroende av att skicka texter till andra, som ofta lever i en Microsoft Word-värld. Visst, iWork kan exportera till Wordformat, men det är ett orosmoment och jag vill i möjligaste mån undvika de det går inte att öppna filen för du sitter på mac!-mejl som relativt ofta dyker upp som svar på ett skickat mejl även år 2011.
Fotnot: Det går visst att öppna filen, men ibland fattar inte Windows vad det är för typ av fil om du bara dubbelklickar på den. Öppna den inifrån programmet i stället, så fungerar det. Lovar.
Så jag är summa summarum inte helt såld på iCloud, trots allt. Men det är en bra början.
Några rader om iTunesdelen av iCloud så. Det verkar råda en del förvirring gällande det som kallas iTunes Match, där Apple med skivbolagens goda minne låter dig matcha dina Pirate Bay-nedladdade ful-mp3:or och i stället spela finkodade aac-filer i 256 kbps. Då övriga grejer gällande iTunes som presenterades i kväll handlade om att all musik du har köpt eller kommer att köpa via iTunes nu synkas automatiskt till alla dina enheter (det vill säga laddas ner), verkade de flesta dra slutsatsen att detta även gäller tjänsten iTunes Match. Informationen är visserligen rätt luddig på Apples sajt, men jag tror att det är fel slutsats. Ingenstans i infon om iTunes Match står att matchningen innebär att musik synkas till din egen dator och sparas lokalt, det står bara att den musik som matchas plays back at 256-Kbps iTunes Plus quality — even if your original copy was of lower quality. Spelas upp alltså. Det innebär streaming i en eller annan form.
Och det här är rätt intressant. För det innebär – om min tolkning är rätt vill säga – att Apple nu sitter på färdig teknik som möjliggör att du streamar musik till iTunes. Det torde betyda att de sitter och är beredda – åtminstone tekniskt och kapacitetsmässigt – den dag Spotify äntligen lyckas få till stånd den där amerikanska lanseringen, som varit på gång ”inom kort” i cirka två år nu.
Och den dag de slår på den on-knappen lär inget i världen kunna rädda Spotify, är jag rädd.
——
Uppdatering: Leander Kahney på Cult of Mac bekräftar mina spekulationer i ett inlägg om iTunes Match. The new scan-and-match feature in iTunes — called iTunes Match — will put a copy of most songs in users’ libraries in the cloud, where they will be available for streaming to any device for $25 a year.
——
Uppdatering 2: Fick en kommentar från Mikael Zackrisson på Facebook som jag tyckte var intressant, gällande varför Apple inte startar en full streamingtjänst på en gång. Så här svarade jag:
Säkert en rättighetsfråga, skivbolagen i USA verkar ju bromsa rätt duktigt när det gäller streaming på det sätt som S7-länderna vant sig vid, de verkar ju i princip helvägra Spotifys försök. Kanske gör Apple det på enda möjliga sättet, de backar in skivbolagen i framtiden med rumpan först, bit för bit. Nu när de introducerat en försiktig streamingmodell mot betalning torde ju nästa steg, ”iTunes Unlimited” eller vad det kan komma att heta, vara nästa logiska steg.
Man ska ju heller inte glömma att mobilnätet som krävs för en bra streamingupplevelse till mobiler delvis fortfarande saknas i USA. Kanske tycker inte Apple att upplevelsen når upp till deras egna kvalitetsmått förrän 4G-nätet på allvar börjar täcka landet.
Eh, ja: S7 är alltså de sju länder i Europa där Spotify finns…
———-
Uppdatering 3: Hm, jag vet inte jag. Kanske hade jag fel gällande streamingen av tjänsten iTunes Match. Nu har Cult of Mac publicerat en ny text, som visserligen är taggad som debattartikel, där det står att det fortfarande rör sig om nedladdning (huruvida de egentligen ens vet något mer än oss andra självutnämnda analysexperter har jag ingen aning om). Tycker dock fortfarande att Apples infotext öppnar för alternativa tolkningar, och kanske är det helt enkelt så att luddigheten är medveten, att de ännu inte bestämt vilka möjligheter som ska erbjudas. Tjänsten ska ju startas först i höst, vilket mycket väl kan vara fem månader in i framtiden. Vem vet hur konkurrensen för iTunes ser ut i USA då?
Så jag säger inte att jag hade fel. Bara att jag kanske hade det.