Jag skriver en predikan.
Nej det gör jag inte. Men det känns nästan så just nu.
Jag skriver något som mest kan likna ett tal. Ett tal där hon som är med barn på ett rationellt sätt försöker förklara ett handlande som visserligen är helt rationellt, men som i lyssnarens öron låter mest bisarrt, eftersom hon har handlat rationellt i en situation där man inte förväntas göra det. Det handlar alltså om hur hon blev med barn. Jo, vi vet väl alla hur det brukar gå till. Och själva akten har inte gått till på något underligt sätt, eller ja, det vet jag visserligen inte riktigt ännu för jag har inte hunnit så långt i hennes predikan, men jag skulle inte tro det, det barkar inte åt bizarrohållet. Men det är inte problemet, problemet är hur man beskriver något orationellt som inte borde vara orationellt på ett rationellt sätt. Det låter kanske hur enkelt som helst. Men det känns fasiken inte så. Inte när jag läser hennes ord. Det låter konstruerat, sökt, skapat i en författares hjärna. Och det får det inte vara. Visserligen är hennes predikan, brandtal, vädjan om förståelse, sökande efter acceptans och gillande, bekräftelsesträvan eller vad jag nu väljer att kalla det troligen uttänkt, omtänkt, inrepeterat och stött och blött in absurdum eftersom hon åtminstone hoppas att hennes framtida lycka beror på det, men ändå, i såväl hennes som lyssnarens som läsarens öron och ögon måste det låta naturligt, troligt.
Och det är inte lätt. Urk.
Så läser jag det jag skrivit här och tänker att det ju i början istället borde ha stått jag skriver en vädjan. För det är ju det jag just gjort. Skrivit en vädjan om medlidande tröstande ord som det ska nog bli bra ska du se du är ju så duktig. Åh, ibland är jag allt en liten patetisk effektsökare.