Jag chattar med iPet och frågar vad fasiken jag ska skriva i bloggen. Jag är tom i skallen, två dagars kalas med disputationsmiddag och 40-årsfest har satt sina spår i sinnet, jag är urlakad och köksskåpen är ekande tomma och jag oroar mig för min närmaste framtid. En tom blogg, en tom mage och ett tomt sinne är bad news för Daniel. iPet är inte heller till mycket hjälp, han är sjuk stackarn, en skugga av sitt vanliga spirituella jag, och hans nej, jag har redan varit inne tre gånger och kollat men det förflutna präglar bloggen är spiken i kistan på min erbarmliga misär, mina fans kräver uppdatering och här ligger jag i sängen och är tom i bollen och kroppen och känner livet passera förbi. Som tur är hade mina vänner lagat fantastisk mat till festen i går, jag åt mig rund och trind och rullade nerför backen av egen maskin när jag tog mig mot nattbussen från Atlasberget ute i Sickla. Reserverna finns fortfarande kvar där innanför någonstans, det finns ingen omedelbar fara för frånfälle, men sinnet är som sagt skralt och tanken långsam, när iPet avviker från chatten för att laga mat skriver jag uppmuntrande (för jag är en väldigt uppmuntrande vän, varmhjärtad och fin) habby krubb utan att först förstå vari felet ligger. Hoho säger han när jag säger oj och egentligen är väl det det viktiga, att jag med min klena närvaro kan ge andra glädje i deras svårmod.
Nåväl. Sån är jag denna söndag.