Grå måndag utanför.
Tage stökar runt på golvet, sliter böcker ur hyllorna i salongen, får dem på foten, börjar gråta, tröstar lite tills han blir glad igen, går in i köket och försöker koka kaffe men han blir tokig när man står upp och han inte får vara med, sliter i jeansbyxan, hänger i benet och gnäääääller, inte riktigt grinar, utan utstöter ett ljud som på sätt och vis är värre än högljudd gråt eftersom ens instinktiva reaktion inte blir att trösta och tycka synd om, utan att i stället bli irriterad. Och är det något man inte vill ha när man försöker koka kaffe, så är det dålig stämning. Kaffe ska ju vara gemyt, hör du det Tage, gemyt och mys!
Men han lyder inte. Hänger och slänger, i en gardin. Larmar och gör sig till.
Grå måndag som sagt.
Och det värsta är att det dröjer åtskilliga år innan han skaffar sig kaffevanor och når harmoni i livet.
Känner igen det där. Uuäääää, uuääää, lite fejkigt sådär. Eje hade en period när han kunde hålla på i timmar. Man blir gälen.
Gälen. Beskriver min känsla till punkt och pricka.