Förvånade mig själv med att skriva lite i går kväll. Inte mycket, en halv sida ungefär, men ändå, det hör inte till vanligheterna att jag skriver sent en söndagskväll. Läste igenom de senaste sidorna, putsade lite, lade till, drog ifrån, kände mig nöjd. För jo, jag tror att det kommer att bli bra till sist. När jag känner att strukturen finns där och karaktärerna är satta och jag kommit på hur hon som är med barn ska återkomma till berättelsen efter att ha ställt tillvaron på ända i kapitel ett, då kommer historien att ha fått sin form och vägen ligga öppen. Då ska fasiken i mig möjligheten finnas att jag nästan är klar när tjänstledigheten är slut efter sommaren. Ja, kanske.
Det kommer inte att bli en glad bok. Det var ju inte den förra heller egentligen, för även om den var klädd i en munter skrud så var personerna rätt ledsna när det kom till kritan, med oerhört dumma och livsomvälvande handlingar med långtgående följder på sina rap sheets. Den här gången är ledsenheten inte lika särpräglad och explicit kopplad till enskilda händelser, men kanske blir den ändå än mer påtaglig. Jag vet inte, det är så lång väg kvar att vandra än. Men det blir inte en stillsam bok, inte en långsam sådan, även om den kanske inte kommer att ha det bladvändande driv jag jobbade så hårt med förra gången. Förhoppningsvis vänds sidorna ändå, för att det finns en viktig historia att berätta.
Lika bra att följa gårdagens goda exempel och skriva lite antar jag.
Jag brukar aldrig läsa vad det står för texten blir så konstig i min dator, men av någon anledning så hamnar jag alltid här, när jag klickar mig fram igenom bloggdjungeln, men den här gången läste jag och nu tänker jag fortsätta. Det här kändes bra … Ju!