2010 var Tages År. Han är det mest omvälvande som hänt i mitt liv, ett under av söthet och ohejdbar energi. Han har, i avsaknad av ett bättre ord, dominerat sedan han kom in i våra liv den 12 mars 2010.
Men. När jag tittar igenom min Animotofilm för året som gick och konstaterar att Tage är med i 81 av 124 bilder, känner jag att nu får det kanske vara nog. Inte så att jag ska lägga ner det här med faderskapet, jag hoppas att få vara pappa åt honom i … ja runt 50 år till, sedan kan det väl vara dags för mig att lägga hatten på hyllan, men jag hoppas att 2011 ska kunna bli ett lite mer … normalt år. Inte så att jag tror att han kommer att kräva mindre arbete, snarare tvärtom eftersom han vilken dag eller vecka som helst lär börja gå och då når väl arbetsuppgiften jaga Tage runt lägenheten dagen lång för att stoppa honom från att riva ner/välta/demolera allehanda objekt helt nya nivåer, men jag ska ändå försöka återuppta en del av mina vanliga intressen också.
Se mer film. Se mer tv-serier. Läsa fler böcker. Umgås mer med vänner. Den sortens grejer.
Om det lyckas står väl skrivet i stjärnorna. Troligen inte. Men jag har i alla fall en ambition.
Och med det bjuder jag på fyra bilder från i går då jag försökte fånga Tage när han spelade på den synth han fick av sina morföräldrar i julklapp.
Det gick så där.
Känner igen den där ambitionen. Jag har en likadan. Eje fick förresten också en synt, ska vi fråga om de vill starta syntband ihop?
Klart de ska! Vi får se om Tages maskin får följa med ner till Berlin bara, vet inte hur mycket packning vi ska få plats med nästa vända…