Jag hade inte tänkt kommentera det, men en sak har förundrat mig den senaste veckan angående Ordförande Persson. Så karln har alltså under en dryg tioårsperiod vid ett antal tillfällen uttalat besk och stundtals låg kritik mot sina politiska motståndare. Herre min je, sätt honom vid skampålen, det här bevisar allt vi hela tiden trott, Göran Persson är spritt språngande galen!
Och därefter ställer alla vi som aldrig pratar skit om någon oss i kö så att vi kan spotta på honom. Usch och fy för skvaller och elaka ord. Ta med lite stenar också, vi rättrådiga kan kasta dem på honom.
Personligen tycker jag att Erik Fichtelius borde göra en ny programserie. De fyra timmarnas program har innehållit … tja, låt oss säga två och en halv timmes intervjuer varvat med 90 minuters arkivbilder (och ja, jag gissar hej vilt nu). Det finns alltså ytterligare 97,5 timmars intervjumaterial, 97,5 timmar som måste innehålla en hel del intressanta diskussioner. Ta bara en sån självklar sak som Anna Lindh-mordet, som måste ha skakat socialdemokraterna i grunden – hon skulle ju för sjutton efterträda Persson. Redan i slutet av andra avsnittet fanns en scen där kameran hängde kvar vid Lindh under EU-toppmötet i Göteborg, när hon pratar i telefon med sin son, en bild som blickade fram mot katastrofen och tragedin på ett dramaturgiskt väldigt skickligt sätt. Men så kom avsnitt tre, och … nästan inget hände. Några pliktskyldiga bilder på människor som sörjde, Eva Dahlgren som sjöng på Sergels torg, Perssons röst stockade sig på en presskonferens, och så … nej inte så mycket mer förutom att Persson sa det vi redan visste – jo, det var tänkt att hon skulle ta över. De måste ju ha pratat om vad som hände inom regeringen, inom partiet, inom honom. De måste ha pratat jättemycket om det. Eller? Vad fasiken gjorde de under de där 100 timmarna? Sluta skämta nu jag vill se den riktiga dokumentärserien.
——
Nej, nu ska jag skalda lite.