Ibland tänker jag att inget någonsin förändras. Jag är mig lik trots att åren går. Jag känner igen mitt beteende. Jag känner igen mönstren. Jag känner mina tankar, känslor, brister och eventuella fördelar. De förändras inte, jag är som jag är.
Fast kanske stämmer det inte.
I går på seneftermiddagen vaknade jag med ett ryck efter en tupplur och insåg att jag bara hade några minuter på mig för att hinna ner till postlådan för att lägga på några brev. Jag rusade ner i det där sömndruckna komatostillståndet som bara en djup sömn på dagtid kan ge, halvt medveten om världen runtom mig. När ärendet var avslutat bestämde jag mig för att fortsätta, vandra västerut för att om möjligt få koman ur kroppen och efter några steg mindes jag att jag vilken sekund som helst borde springa på Emma utanför Primo. För det var också en söndagskväll efter en tupplur och en tur till brevlådan och en förvirrad promenad västerut. Men den här kvällen dök ingen upp och således bröts illusionen om att inget någonsin förändras och jag fortsatte förbi Sankt Eriksplan, över till Kungsholmen, vandrade söderut längs Klara sjö ner till Kungsbron och sedan över till fastlandet och norrut igen innan jag var åter i hemmets trygga vrå.
Men trots att skeenden varierar så tror jag ändå inte att jag förändras, hur många gånger har jag inte gjort just den där promenaden? Jag känner igen mina mönster och mina tankar och mina funderingar och det irriterar mig för jag skulle vilja utvecklas, ändra mitt beteende och vissa saker som fortsätter att idogt gnaga och skava. Allt kommer åter, detaljer knyts ihop och synkar varandra i smått och stort.
Allt går igen. Vänta till i morgon så får ni se.
——
Och på tal om ungefär samma sak – här har vi också en återanvändning.
——
Och på tal om inte alls samma sak – DN har i dag (inte på nätet än) upptäckt att Vanity Fair hade en stor Pirate Bay-artikel i sitt årliga Hollywoodnummer där det stornedladdande Sverige utmålas som det nya Deadwood. Bättre sent än aldrig, det var ju snart fem veckor sedan VF-numret i fråga kom ut. Som pricken över i:et illustrerar DN artikeln med omslaget till Vanity Fairs nya nummer, alltså inte det där Sverigeartikeln finns. Oj vad tiden går.
men du kan ju inte bara sitta och vänta på att livsomvälvande förändringar ska komma till dig. ta tag i saken. säg upp dig och flytta utomlands eller något sådant. chansa lite – du har ju alla möjligheter. och jag har alltid en extrasäng om du behöver någonstans att kinesa mellan äventyren.
Jag blev också lite förvånad av att DN tog upp den där grejen idag. Så… ovaket.
Det är precis den där känslan som brukar driva mig till emigration. Det är faktiskt sant – när saker och ting känns jobbiga är det roligaste man kan göra att FLY! Jag håller med iPet – flytta utomlands! Det lyfter en uppochned och skakar så att allt onödigt man hade i fickorna trillar ut (och så kan man fylla fickorna med roligt krimskrams från utlandet).
Res åtminstone nånstans…