Underligheter (2)

Bloggutmaningen som inleddes i går fortsätter. I dag har Peter fått äran att berätta två underliga/egendomliga saker om mig:

3. Du är den ende jag känner som är så betagen i spårbunden kollektivtrafik att du såg till att åka med på Tvärbanans premiärtur (sträckan Gullmarsplan-Sickla udde). Ah, the sweet memories. För jo, visst är jag något av en kollektivtrafiknörd, även om det är av det mer modesta slaget. Jag har alltid fascinerats av infrastruktur i stort och kan gå igång totalt av stadsplaneringskartor och visioner om hur städer ska se ut i framtiden och så vidare och så vidare. Mest av allt fascineras jag dessutom av tunnlar (att jag inte läst Jerker Virdborgs Försvinnarna ännu är en gåta), så i mina ögon är tunnelbanan det tuffaste vi har i Stockholm.

Tvärbanan är ju tyvärr inte tillnärmelsevis lika cool egentligen, men det är det enda som har byggts sedan jag flyttade hit i kollektivavseende (senast tunnelbanan byggdes ut var 1994, sträckan Bagarmossen-Skarpnäck – som därmed blev station #100), och när de skulle inviga sträckan Gullmarsplan-Sickla udde bodde jag vid Gullmarsplan och invigningen skulle ske vid lunchtid och jag började jobba klockan två. Så jag knatade ner till stationen, såg landshövdingen (har jag för mig) klippa bandet och klev på tillsammans med de riktiga tågnördarna. Och jisses vilket gäng, de var som tagna från ett Star trek-konvent (jo jag har ju outat mig som trekkie här också men jag sätter gränsen vid att det inte ska synas utvändigt vilka nördböjelser jag har) och vid varje station klev alla av och tog bilder och diskuterade banans sträckning, svårlösta problem under bygget och spårväxlar. Det här var dock före min digitala kamera-tid (någon gång under 2002) så jag nöjde mig med att åka och lyssna på proffsen. En trivsam färd, jag har för mig att solen lyste.

4. Att du får panik, på riktigt, om Go West hinner ta slut innan du får på dig skorna när du ska gå ut en fredagskväll. Det här är besvärande sant, och kräver nog en viss förklaring. Någon gång i början av det här millenniet, ja g minns inte riktigt när, inledde jag och Peter en ritual som innebar att vi efter avslutad förfest hemma hos mig eller honom alltid drog igång Pet Shop Boys Go west på stereon när vi skulle ut i natten. Med tiden växte ritualen till att innefatta tvånget att vi var tvungna att vara påklädda och ute ur lägenheten innan låten tonat ut. Det blev med andra ord efterfestens officiella outro, en ceremoni som tryggade en bra utekväll.

Anyhow – det senaste året har jag börjat köra den här ritualen även när jag är själv. Ponera att jag åkt hem efter jobbet för att göra mig i ordning för att gå till en fest. Jag dricker en whisky eller en öl under tiden som jag rakar, duschar och gör mig allmänt i ordning. När jag är redo att gå skriver jag in go west very i sökrutan i iTunes (skriver jag inte in albumnamnet Very så dyker flera versioner av låten upp i spellistan – och det är viktigt att bara singelversionen spelas), trycker på play, släcker lamporna, går ut i hallen, klär på mig och lämnar lägenheten, oftast med ett par minuter till godo. Oftast. Oftast.

För tillfället som Peter syftar till skedde när TT skulle ha sin julfest senast. Dagen till ära hade jag köpt ett par nya kostymskor – när det är officiell julfest klär jag mig så klart i svart kostym, svart skjorta och julröd slips vilket kräver finskor – och jag åkte hem efter jobbet, duschade, pudrade mig och strök skjortan, knöt slipsen och drack lite whisky. Allt var som vanligt. Jag skrev in go west very och gick ut i hallen för att sätta på mig ytterkläderna. Jag började med att sätta på mig skorna. De förbannade skorna.

För de jävlarna på Nilson hade fusksnörat. Det såg normalt ut, men det gick inte att lätta på snörena så att fötterna kom ner i skorna. Lätt stressad insåg jag att jag skulle bli tvungen att snöra om och började slita ur snörena för allt jag var värd. Från vardagsrummet sjöng Neil Tennant för fulla muggar om att resa västerut och jag skulle visserligen söderut mot en lokal vid Mariatorget men paniken växte för crescendot kom närmare och när det passerat och låtens epilog började var jag inte i närheten av klar och insåg att jag skulle misslyckas med ritualen för första gången någonsin och att världen troligen skulle sluta existera om så skedde. Jag gjorde därför det enda möjliga – jag öppnade lägenhetsdörren, kastade mina ytterkläder, skor, snören och till sist mig själv ut i trappuppgången och lyckades precis innan uttoningen klingade bort låsa dörren bakom mig och jag kände att livet för ett ögonblick hängt på en skör tråd men att jag kommit levande ut på andra sidan när jag sjönk ihop därute och efter att ha pustat ut fortsatte snöra. Självklart blev också kvällen lyckad.

Bonusinfo: Go west är inte den enda ritual jag haft i utgångssammanhang. När jag pluggade i Uppsala hade jag och min vän Jonas fått för oss att vi var tvungna att ha en viss typ av tuggummi med oss ut i natten, annars skulle kvällen sluta i katastrof. Jag kommer inte ihåg vilken smak det var, men det var någon relativt ovanlig form av Spearmint. Jag minns en sen allhelgonaaftonskväll, det bör ha varit 1996, när vi cyklade runt halva staden innan vi hittade en öppen närlivsbutik som hade just vårt märke. Ah, the sweet memories.

Så, det var del tre och fyra. Fortsättning följer.