Vi som aldrig sa hej då

Det slog mig att det kanske är dumt att låta allt bara gå helt till spillo. Jag skrev ju ändå runt 160 sidor på den första versionen av Vi har redan sagt hej då, 160 sidor som väl aldrig lär bli mer efter att jag la ner jobbet med den i november och började om från scratch. Text som kanske ändå inte är helt värdelös, även om jag till sist insåg att det väl inte var på väg någonstans. Text som hade en del problem. Text som … tja väl inte blev så bra som vare sig jag eller förlaget ville helt enkelt.

Jag orkar dock inte lägga ut allt, åtminstone inte i ett första skede, det är alldeles för mycket redigering som måste göras av det jag skrev. Men de åtta första kapitlen, där de två huvudpersonerna introduceras (plus den stora manliga birollen i kapitel två) och det går att skönja mönstret till det stora känslomässiga svek jag hade tänkt låta historien utveckla sig kring (tror jag), är ändå relativt genomjobbade, även om min kära redaktör Matilda aldrig lagt sitt trollspö över det som hon gjorde med Dannyboy vilket säkert ger att texten är lite mer ordtung än det jag tidigare publicerat.

Dessutom slutar kapitel åtta rätt dramatiskt, vilket så klart är en bra effekt att stanna mitt i.

Så – läs om ni vill eller strunta högaktningsfullt i det om ni vill. Jag lägger det under en egen rubrik i högerspalten, som en påminnelse om att ibland är dikeskörning kanske det enda alternativet. Totalt finns 30 kapitel. Men åtta räcker som sagt bra som introduktion. Ni kan också klicka här.