Del två i serien om mitt skrivande liv:
Mitt första försök till en roman skrev jag som mitt specialarbete i trean på gymnasiet, efter att ha insett att det där med civilingenjöreriet (förra inlägget i serien) var ett villospår. Min klassföreståndare var skeptisk, skriva romaner, var det något för en elev på ett tekniskt gymnasium? Även min svenskalärare, som skulle bli min handledare, var en smula sval, hade väl inte allt för höga förhoppningar kring vad en nyss 18 år fyllda elev på teknisk linje kunde åstadkomma i romanväg. Men jag stod på mig.
Resultatet blev ”Jag älskade Rebecka”, en historia om en man på runt 24 som återvänder till sin lilla hemort, kusligt likt mitt eget Kungsgården, efter ett antal år på vift efter gymnasiet. Väl där blir han tillsammans med en tjej från sitt förflutna, som snart därefter hittas mördad i sin lägenhet på ett synnerligen bestialiskt sätt. Då polisen inte verkar särskilt intresserad av att ta fallet på allvar, bestämmer sig huvudpersonen och en gammal skolkamrat sig för att själva försöka lösa mysteriet.
”Jag älskade Rebecka” var när jag nu ser på den med 17 år i backspegeln en rätt så … överlastad historia. Även om den på beskrivningen ovan låter som en spänningsroman, så var ambitionen att skriva en vemodig betraktelse över en svunnen ungdom, berättelsen i nutid varvas med ett antal händelser under huvudpersonens sista år på gymnasiet som visar sig vara viktiga för Rebeckas död. Lägg sedan till kryddor som prostitution, frossande i blod och äckel samt en oerhört naiv syn på det här med vuxenhet, och vi har en roman som jag ofta rodnar över när jag tänker på den. För ärligt talat, hur lätt är det att skriva om en svunnen ungdom med bitterljuv blick, när man i verkligheten befinner sig mitt i tiden han försöker återblicka mot?
En detalj jag minns från skrivandet är bokens begravningsscen. Jag var villrådig, hade aldrig varit på en begravning själv och var inte säker på hur det gick till, och tog därför beslutet att cykla upp till Shell och låna ”Änglagård” om precis kommit ut på video, och skrev av begravningsscenen i filmen replik för replik, och anpassade dem en smula efter mina behov. Slutresultatet blev det stycke som jag vill minnas var det som min svenskalärare berömde mest när vi gick igenom boken. Jag vet inte om det säger mer om berättelsen i stort eller om min kopieringskonst.
Helt oäven var dock romanen inte. Efter att jag gått ut gymnasiet skickade jag in den till Albert Bonniers Förlag, och den tog sig ändå så pass långt att den lästes av en lektör som visserligen sade nähädu, men brevet jag fick som svar var uppmuntrande och de ville gärna läsa om jag bestämde mig för att skriva något mer.
När jag tänker efter skickade jag aldrig något mer manus till Albert Bonniers Förlag. Kanske var det dumt.
——
Den första delen i serien kan hittas här.
Jag gjorde en novellsamling som specialarbete. På omslaget fanns en bild av Gunnar Norgren, som greps tillsammans med Clark Olofsson efter ett polismord. Norgren var då svårt utmärglad och helt slut som människa. Jag minns inte titeln på samlingen, men den handlade om människor utanför välfärdssamhället. Sådant som jag inte visste så mycket om. Det är väl den rätt man har som ung, att skriva om sådant man inte känner till.
Ah, man måste verkligen älska den äldre tonåringens tro på sin egen överförmåga.
Jag gillar ”tro på sin egen överförmåga” som alternativ till ”övertro på sin egen förmåga”!
Jag tycker inte det är samma sak. Att tro på sin överförmåga visar direkt att man tror sig kunna något bättre än snittet. Att ha en övertro på sin förmåga innebär som sämst bara att man tror att man precis når upp till kanten.