Can we have closure now? Please?

Så är dagen efter här och sällan har väl en fest komprimerats så som gårdagens. Efter att ha inlett kalaset vid midnatt när jag var färdigskriven gick jag ner till Annexet och den officiella efterfesten men drinkbiljetterna var slut fast i barerna hade någon sponsor lagt någon sorts tvåcentilitersflaskor med sprit av Fisherman’s friend-smak i hinkar och jag tror ärligt talat att jag drack minst ett dussin. Lite desperat kan tyckas men drinkbiljetterna var som sagt slut när jag dök upp eftersom jag var så jobbflitig och det var finalfest och elektriciteten låg i luften och jag ville ha closure men i dag har jag bara huvudvärk.

Fast om vi börjar från början vilket sägs vara bra så var det väldigt trångt i green room när alla ville prata med Ola Salo efter segern och konfettin regnade och det är lite humor att jag ligger i fokus exakt lika mycket som Ola i SVT:s officiella vinnarintervju med The Ark på SVT:s sajt. Vad som inte syns i bild är väl att kvinnan vid min vänstra sida som var någon sorts SVT-personal/personal bodyguard för Ola var extremt sur på mig för att jag stod där jag stod men jag förstod aldrig varför och försökte hålla god min och jag fick mina sekunder med Ola vad det led.

Och ska vi börja ännu längre från början så blev alla andra journalister och SVT-personalen väldigt väldigt sura när min fantastiska kollega Therese lyckades locka Ola Salo till sig för en segerintervju när han fortfarande stod på scenen innan han gick till green room där intervjuerna skulle ske men parollen har under hela resan varit TT är alltid först och det var väldigt trevligt att det slutade även så och presskvinnans desperata ni får komma bort dit som alla andra!-replik i slutet är rätt obetalbar.

Genom turnén så har artisterna, med den äran, partajat med kreti och pleti – läs press och övrigt löst folk – på efterfesterna men när det är final så har SVT den stolta traditionen att skapa en stor vip-area inne i Annexet på något sorts upphöjt podium där de fina slipper umgås med de vanliga gästerna och effekten blir så klart att festen blir av en helt annan sort, mer dov, mer tråkig, mer distanserad, mindre glammig för även om finalkalaset är en stor jäkla SVT-personalfest där varje tv-profil vill visa upp sig så … tja, det är final i Melodifestivalen och det är fest och säcken ska knytas och det är trist att alla ska separeras då. Men jo vi dansade rätt hårt ändå – ett dussin tvåcentilitersflaskor som sagt och jag var inte ensam om att följa den modellen och en hel del öl och som traditionen varit sedan Örnsköldsvik drack vi även några tequila efter att klockan slagit 01.00. Det var ju som sagt officiell efterfest och säcken skulle knytas.

Uh vad jag har ont i huvudet.

Så tändes lamporna redan vid kvart över tre och jag pratade med snygg-Måns på vägen ut och han sa att han skulle till vip-hörnan på Teatron eller om det var White room eller båda de sitter ju ihop som ordnats för schlagermänniskorna där men så kom någon skivbolagsmänniska och ryckte i honom och sa att de lovat att gå till något annat ställe först och jag har ingen aning om vart de tog vägen för jag tror inte att jag såg till dem igen men enligt en tämligen säker källa så såg vi tydligen både Måns och några Arkare på Teatron senare på natten. Hur som helst – vi drog medelst taxi till Teatron och vi dansade och mina öron tjuter i dag och vi drack … ärligt talat minns jag inte vad vi drack men det var väl knappast lightläsk och när lamporna åter tändes vid fem vandrade jag genom Stockholmsnatten mot nordväst och Odenplan och jo, det hade vilket jag förutspådde i går ljusnat innan jag somnade.

Och nu är söndagen här och festivalbandet är klippt och livet är ett annat och jag ska väl ta tag i det på något sätt och jag kommer sannerligen att sakna Melodifestivalen och allt den förde med sig men det är väl dags att … ja det är väl dags att gå vidare antar jag och jo jag tycker att det är både lite sorgligt och läskigt.