Åter på fastlandet sedan ett och ett halvt dygn, men fortfarande skrattar bokmanuset, döpt till Texten, mig rått i ansiktet, hånar mig och bespottar mig och förlöjligar mig och … ja spottar på mig igen för att det får ligga i mappen Dokument/Vi har redan sagt hej då (jupp, nu är arbetsnamnet det tills vidare) oöppnat.
Kära manus, jag förstår att du känner rastlöshet, det gör jag också. Men du förstår – jag har ju mamma och mina tvillingsystrar här på besök tills i morgon. Och du förväntar dig väl inte att jag ska sitta och knåpa med dig när mamma fyller år i dag, då måste jag väl ändå få fira henne istället? Då måste jag väl få traska Västerlånggatan upp och ner och trängas med alla andra turister? Då måste jag väl få åka till Vasamuseet för första gången sedan jag var 13? Då måste jag väl få gå på Gröna Lund och reta mina systrar för att de inte vågar åka Fritt fall (jag tänker heller inte göra det, men jag har åtminstone gjort det en gång för fyra år sedan på midsommardagen när jag var jättebakfull och aldrig trodde att jag skulle överleva), det måste jag väl få göra?
Eller tänker du fortsätta hångrina mig i ansiktet ända tills jag går härifrån? Ja då gör jag väl det helt enkelt. För du tänker väl inte förfölja mig? Du tänker väl stanna hemma?
Snälla?