Jag undrar hur pass nära jag bör skriva romanen. Hur nära mig själv.
Min förra roman var ju en helt fiktiv historia i dess huvudberättelse (dygnet i Stockholm), men eftersom huvudpersonen i stort hade lånat min egen livshistoria och en del av de episoder och platser som utspelade sig i det förgångna (Sandviken och Uppsala) också låg nära verkligheten så var och är det många som tror att det är en någorlunda sann historia. Det störde mig inte då. Det stör mig fortfarande inte. Men kanske stör det andra?
Den här gången känns det som att jag håller på och vänder på steken. Huvudpersonens bakgrund är fortfarande rätt luddig men berättelsens nutid nuddar vid flera tillfällen min egen rätt hårt. Inte så att jag lämnar ut personer i min närhet, det har jag ingen lust att göra vare sig i roman- eller bloggform så länge det inte rör sig om såna här harmlösa grejer, men det känns som att läsaren återigen, fast av andra skäl, kan förledas att tro att det här är jag. Det stör inte mig, även om det känns lite mer obehagligt den här gången eftersom smärtan och blottläggelsen känns djupare än i Dannyboy, som trots de mörka svek- och självmordsteman som är bokens grund hade en rätt ljus ton. Men åter – stör det andra?
Det sägs ju att en debutroman får vara och kanske till och med oftast är en produkt av författarens egen värld – man skriver om det man känner till och som ligger en närmast. Men för att bli en riktig författare så ska man sedan gå vidare, lämna sin egen bakgård och dikta fritt. Och det är klart att jag diktar fritt, men jag vill ju rota i min egen hjärna. Jag vill ju att det ska ligga nära. Jag gillar – men förfäras väl samtidigt av – tanken att läsaren tror att det här är jag. Min verklighet. Mitt liv. Men vill någon annan läsa det?
Argh. Ständigt dessa tvivel.
Du ska såklart skriva boken så som DU vill att den ska vara. Nåt annat vore ju bara dumt.
vad är att dikta fritt för något? det existerar väl bara i typ dålig science fiction? alla böcker handlar ju mest om författaren själv och det hon eller han hittar på sin egen bakgård. ta strindberg, för att välja ett klassiskt exempel. eller din egen gamla favorit ”den allvarsamma leken”. chansen att det du skriver ska vara angeläget och intressant ökar som bekant väsentligt ju mer av dig själv du är beredd att riskera.
Jo men det är väl ändå en mer eller mindre etablerad sanning att det ”tillåts” att debutanter är mer självcentrerade i sitt skrivande eftersom man antas sakna livserfarenhet och därför gräver i sin egen mylla. Men sen ska fantasin ta större skutt i det fortsatta författarskapet.
Äh, jag vet inte, det var bara en känsla jag fick.