Läsarbrevet och ångesten

Fick ett väldigt väldigt uppskattande mejl angående min första roman i går kväll. Det var fantastiskt roligt att läsa och samtidigt så öronbedövande … jobbigt. Det inleddes, efter några hälsningsfraser, så här:

Kan jag säga hur MYCKET jag tyckte om den?

Vad gillade jag med den? Jag är imponerad av att du lyckats få den så, well, ”fartfylld” och hoppandes mellan flera olika tidpunkter och platser, utan att den blev det minsta förvirrande. Det är en konst. Och väldigt noggrann planering, kan jag föreställa mig. Och jag är imponerad av hur exakt rätt alla detaljer kändes, från folkölen till popmusiken, alla detaljer på sitt sätt symboler för antingen vuxenlivet eller studentlivet, och hur varje steg de två huvudpersonerna tog nästan minutiöst gick att följa på en karta.

Jag älskade att hela boken utspelas under en varm vårnatt. Allting blir magiskt om det utspelas under en varm vårnatt.

Jag tyckte om alla kontraster och konflikter i handlingen, känslor mot sex, förhållandet man söker efter jämfört med det man får, och hur huvudpersonen verkade växla mellan glad berusning och iskall ångest, mellan att leva här och nu och att försvinna in i olika minnen. Jag har lite svårt att fatta hur, men man kände det som om man lärde känna de båda huvudpersonerna fastän det tar hela boken innan man får veta allt om dem.

Därefter följer ungefär lika mycket till i ungefär samma anda, innan det avslutas med:

Så här är det: Jag älskade din bok. Jag läser sällan svenska böcker, så gott som aldrig någon som jämförts med ”Jack” av en recensent. Jag älskade den här boken. Jag vill väldigt gärna att du skall veta det.

Jag publicerar inte det här för att jag vill skryta (åtminstone inte till mer än tio procent). Jag är övertygad om att de flesta författare ibland får liknande mejl i olika utsträckning, själv har jag fått kanske knappt tio i ungefär den här andan. Och jag antar att det bara är de som verkligen älskar en bok som hör av sig. Ja, och så de som hatar den då kanske. Några såna har jag dock inte fått som tur är. Så är jag ju heller inte särskilt kontroversiell antar jag.

Nej, anledningen till att jag publicerar det är att samtidigt som jag blir ofantligt glad över att läsa att min bok faktiskt griper tag om åtminstone en del läsare till den här graden, så ger det mig även en prestationsångest utan dess like. Hur i helvete ska det jag håller på och skriver nu att kunna toppa det där? Väldigt noggrann planering – fan jag skriver ju bara på chans, jag duttar ju bara, jag skriver ner några spridda anteckningar, rycker citat här och där, och inbillar mig att det ska bli en bokjävel. Hur i helvete kan jag tro det?

Jag försöker tänka på hur det kändes förra gången. Hur var känslan när jag skrivit en femtedel av Dannyboy? Men jag minns inte. Det är fan fem år sedan och jag hade ingen aning om huruvida det ens skulle bli något slutresultat. Hur skulle jag kunna minnas?

Argh. Jag blir tokig. Varför kan jag inte vara för evigt fylld av självförtroende och vackra tankar om min egen förmåga?