Vardag åter. En ledig oplanerad dag som väl ska gå i skrivandets tecken så fort kroppen bestämt sig för att vakna. Helgens sömnbrist sätter dock sina spår, kroppen känns rätt tung och underlig men kanske är det bara lite frukost som saknas.
Och så var det det här med minnet. Självklart lever jag i nuet nästan hela hela tiden, vilket jag väl poängterat tidigare också. Tvärtom vad man kanske kan tro när jag slänger ut de där minnesjunkieinläggen så går jag inte och grubblar över det förflutna i tid och otid, det sker endast när en viss händelse, plats eller fras – som i fallen med Örnsköldsvik, kvittot och fotolådan – kommer i min väg och slungar tanken bakåt i en ohämmad associationskedja. Jag har aldrig skrivit dagbok, kanske är det delvis därför jag känner ett behov av att nu sätta vissa aspekter av det förflutna på pränt så att de förblir i mitt minne och inte förbleknar. Kanske kan jag … äh, jag vet inte vad det beror på, jag orkar inte analysera mera just nu. Vi har alla våra böjelser och att knarka minnen under ordnade former då och då är min.
Nej, nu ska jag läsa tidning, äta frukost och skalda. Snacka om att tänka framåt.
——
Lyssnar på P3 Populär. Nu intervjuar Hanna Fahl artisten Helena Josefsson som när hon var fjorton ville bli artist eller troll när hon blev stor. Kanske är jag bara sömnbristig fortfarande, men jag tyckte det var hysteriskt roligt.
När min systerson var fyra år ville han bli projektledare eller noshörning. Projektledare! Vill inte små människor bli brandmän och frisörskor som när jag var liten, visste vi ens vad projektledare var då!? Jag rådde honom att bli noshörning.
Jag har inte ett minne av vad jag ville bli som ung parvel. Men att mitt minne works in mysterious ways har jag ju gjort det till en livsuppgift att bevisa, så ingen är väl förvånad. Dock slukade jag böcker å det grövsta, så det fanns väl en slags föraning någonstans.
point taken.