Jag vet inte hur turerna i blogghistoriken mellan Linna Johansson och Alex Schulman har gått, så jag lämnar frågan om vem som har rätt att vara sur på vem öppen, men jag vill ändå skriva att jag tycker att Linna Johanssons inlägg om det absurda ”lyckokravet” som finns på dagens föräldrar, och främst då på mammor, är storartad läsning.
Att det hon skriver är sant råder det heller ingen tvekan om. Johanna har (hittills) bloggat bra mycket mer om vårt nyligen startade föräldraskap än jag har gjort, och det slutar aldrig att förvåna mig hur det alltid dyker upp kommentatorer som är redo att skuldbelägga henne så fort hon ens antyder att det inte behöver vara superextramegafantastiskt att vara småbarnsförälder 100 procent av tiden. För att inte tala om alla de där förnumstiga passa på och NJUUUT av den FANTASTISKA tiden ni har nu, NJUUUUUT så fort man gör något annat än ligger och jollrar med Tage på golvet dygnet runt.
Bah.
——
Uppdatering: Efter att ha läst Linna Johanssons andra inlägg i ärendet skulle jag vilja hävda att Alex Schulman – för att använda hans egna ord – är superägd.
Som blivande mamma med sömnproblem tycker jag det är jätteskönt att få läsa annat än rosenröda skildringar av föräldraskapet. Det finns ju bland vissa en uppfattning om att man som gravid ska gå omkring med en ständig aura av lycksalighet. Men den känslan kan vara svår att plocka fram en vanlig tisdagförmiddag när man inte kan minnas när man fick en hel natts sömn sist.