Jag skrev för en kort tid sedan att jag tyckte om att vara bakfull för jag gillade hur tanken tar andra vägar och leker fram nya associationer.
För att vara ärlig – vilken jävla bullshit.
Kanske är det bara för att jag fortfarande har förkylningen i kroppen och den förstärker symptomen eller så har jag bara en dålig förmiddag för jag drack ärligt talat inte särskilt mycket i går och kroppen är ett underligt organ som jag väl aldrig kommer att lära känna riktigt men nej – jag är inte spirituell i dag. Därom råder ingen tvekan.
Och jag köpte inte ens Gabriellas nya roman och fick den alltså än mindre signerad på releasekalaset. Och det var ju ändå huvudmålet med kvällen. Illa.
Anyhow – en trevlig kväll på Edenborgs och oj vad svårt det var att upprätthålla två chattar och ett telefonsamtal samtidigt som man försöker skriva något vettigt i ett inlägg.
Paus.
Okej, tio minuter har förflutit och var var jag jo det var en trevlig kväll men det är lätt att få mindervärdeskomplex i såna där sammanhang men jag hade röd slips som matchade nyckelsnöret och var i övrigt helsvart och tyckte att jag stod ut åtminstone på det sättet och det gäller att ta vara på de chanser man får. Nu måste jag röra på mig för dagen är redan alltför sen för att jag ska känna mig riktigt bekväm men jag återkommer nog senare.
Och tulpanen jag fick i födelsedagspresent har börjat blomma så det finns uppenbarligen hopp om livet.
——
TILLÄGG: Jag har ju tjatat hela veckan om den där intervjun jag gjorde med Lucía Etxebarría i onsdags, så jag kan väl lika gärna länka till webbversionen av det färdiga resultatet, som vi la ut i går. Här finns den, något kortad jämfört med papperstidningsversionen.
En managementkonsult sa till mig att skall man spåna nya idéer eller hitta lösningar så är ett par järn innanför västen alldeles utmärkt. Det brukar däremot sluta illa om man försöker strukturera resultatet i samma tillstånd.