En bedövande sorg av sin tid

Är det någon som har ett bra tips på en roman som beskriver … ja vad ska jag kalla det … känslomässig tomhet blandad med bedövande sorg på ett bra sätt? Eller kanske inte direkt bedövande sorg när jag tänker efter utan mer avtrubbad sådan, vilket jag väl antar kan gestalta sig på samma sätt som känslomässig tomhet, skramlande tunnor och ekande tystnad. Nej, tystnad ekar väl inte men ett eko kan göra den omgivande tystnaden mer påtaglig.

Äh jag vet knappt vad jag fiskar efter själv, det är för tidigt på dagen och jag är för trött och helt frisk är jag inte men jag ska gå och jobba i dag i alla fall. Jag känner bara att det jag skriver har en underliggande ström av sorg i sig, en tom längtan efter något huvudpersonen och jag själv inte kan identifiera och jag känner att jag skulle behöva rota djupare i det och behöver en knuff i rätt riktning. Kanske är det inte ens en bok jag söker, kanske är det en film, en känsla, ett stycke musik, ett enda ynka ord eller en hårt skumvispad blandning av allt mellan himmel och jord.

Vad som helst som kan få mig in i den rätta fållan.

——

PS. Självklart är det tragiskt att Anna Nicole Smith dött, det är det alltid när människor går bort, och jag läste med intresse flera artiklar i ärendet sent i går kväll. Men Expressen har 20 olika puffar/länkar/ingångar om hennes död i topp på sin sajt nu på morgonen. 20! Aftonbladets 14 känns som rena nedtystningen. Bizarre. Fast såväl SvD (6) som DN (3) hakar på lite också. DS.

PS2. Jag kan inte låta bli att tycka att DN är rätt söta i sin eviga ambivalens inför dilemmat ’skriva om det folkliga eller inte?’. I puffen på ettan i sista upplagan av papperstidningen har de längst nere i vänstra hörnet rubriken Anna Nicole Smiths död stor USA-nyhet. Alltså – vi skriver inte om det här för att vi tycker att det är särskilt viktigt att hon dött gudbevars, vi berättar bara att de i USA – av någon konstig anledning – verkar tycka att det har ett nyhetsvärde. Humor. SvD är mer ärliga: Skandalstjärnan Anna Nicole Smith död. DS2.

10 reaktioner till “En bedövande sorg av sin tid”

  1. Jag vet inte, men kanske kan boken som ligger bakom Little Children vara något i stil med det du söker? Har inte läst den, men om den är alls som filmen stämmer det in exakt på det du efterlyser. Typ.

    Sen tycker jag nog att Palahnuiks böcker är fyllda av svarthumor, avtrubbad och bedövande sorg – i en skev mix. 🙂

  3. Hur jag än söker så hittar jag inget stavfel i din kommentar… Är jag månne blind? Tack för tipsen i alla fall, Little children var ju en finfin film på många sätt, och Kate Winslets rollkaraktär passar helt klart in på den sinnesstämning jag vill ha fram, så jag ska kolla upp boken.

  5. Jag tror att det är Alicia Erian du ska läsa – Kärlekens brutala språk (noveller) eller Towelhead (roman). Finns utgivna på svenska på Modernista såklart, och handlar om tomma sorgsna tjejer. Riktigt bra!

  6. Blanko av Peter Terrin handlar om livet för en man och hans lille son efter att hustrun/mamman dött i en olycka. Den är sorglig, men huvudpersonen förtränger mycket av känslorna och istället pyser de ut i olika bisarra beteenden. Du kan låna den av mig om du är intresserad.

  9. Och varför inte boken med den långa titeln ”Om jag kunde skriva skulle jag skriva en bok om människans största lycka och olycka.” Garanterat sorglig. Där hittar du säkert ett och annat som får din penna att föra dig djupare in i avgrunden… Om det nu är det du söker… Och ja, tystnaden kan vara bedövande högljudd.

Kommentarer är stängda.