Även en sommarledighet som är tänkt att ägnas uteslutande åt romanskrivande måste ju tillåtas innehålla lite semester. Därför guppar jag nu över Östersjöns algblommande vågor, på väg mot min vän Peters föräldrars hus någonstans på Gotlands södra udde, som jag tror kallas Sudret.
Det ska bli ett veckoslut i vilans, badandets och läsandets tecken. Vi ska bo i en friggebod, låter ju pittoreskt så det förslår. Dessutom har jag blivit lovad att jag ska få se Hoburgsgubben, eller vad den nu hette. Tydligen läste man om den i skolan. Jag minns det inte. Men de jag pratat med om min resa verkar ha koll. Jag kanske var sjuk den dagen, eller så var jag inte alert på geografilektionerna på mellanstadiet som jag minns.
Jag har aldrig, vilket mina ringa kunskaper kanske skvallrar om, satt min fot på Gotland. Tror jag i alla fall. Möjligen var jag där som ettåring eller något liknande, men jag tror inte det.
Som den totalt teknikberoende människa jag är så har jag dock självklart datorn med mig, så helt undan skrivandet kommer jag inte. Förhoppningsvis ska mitt manus innehålla en nyskriven, särdeles traumatisk och tandagnisselframkallande begravningsscen när båten puttrar hemåt på söndag kväll.
Men jag är lite orolig, det ryktas att mobiltäckningen är svajig nere på udden. Jag bävar för att inte kunna koppla upp mig via telefonen. Oj, nu skymtar jag Visby. Dags att sända.