Ska göra min intervju med Lucía Etxebarria om några timmar, jag har fått 75 minuter tilldelad mig vilket känns bisarrt mycket för en text på max 4 500 tecken och det står helt stilla i skallen om vad jag ska fråga. Okej att timmen är tidig och intervjun är först vid lunch och jag läste ju faktiskt ut den rätt utmärkta boken i går kväll så än är det ingen katastrof – men frånvaron av funderingar i mitt anteckningsblock är ändå en smula otäck. Så om någon har en fråga till den spanska författaren, var inte blyga, gör er hörda. Dessutom har jag ont i halsen i dag vilket drar ner min initiativförmåga väsentligt.
För övrigt älskade jag verkligen hur Beatriz och himlakropparna hoppade mellan olika tidsplan på ett sätt som kändes helt naturligt. Vid några tillfällen kände jag igen mitt eget skrivande i Etxebarrias sätt att hantera det. Eller så inbillade jag mig bara. Inte helt omöjligt. Men ändå.
Nej, med lite frukost i magen ter sig nog världen snart lite ljusare på både ett och två sätt.