Bugaboo Cameleon och jag

Föräldraskapet skapar tveksamhet. I går efter besök på BVC tänkte vi fira viktuppgången – 3130 gram FTW! – med att gå på fik. Vi promenerade mot Östermalmstorg, ner längs Nybrogatan, stannade till utanför först ett fik, sedan ett till. Kan vi gå in här tror du? Ryck på axlarna, viss tvekan. Jag går in och tittar. Ut igen, kanske, svårt att säga, det finns ju plats tror jag, men…

Mest var det väl jag som tvekade, får erkännas. Jag är dels rädd för att bli en sådan där jag alltid tyckt illa om som barn- och fågelfri. En som kommer in och tar över ett fik, en som personalen bakom disken suckar över när de ser komma in genom dörren, en som med sin barnvagn och sitt barn tar ett ställe i besittning bara genom att existera. Men jag är också rädd för att bli stoppad i dörren, tyvärr vi tar inte emot barnvagnar här, även om stället knappt är halvfullt. Skammen inför de andra gästerna som sitter där inne och tittar med beklämdhet riktad främst mot oss när vi tvingas vända i dörren med vårt handikapp. Barnvagnen. Barnet.

Jag vet, jag har ju själv gjort det.

Så istället tvekar jag utanför, rädd för att våga språnget, går vidare. Vi fortsätter med vår vagn till Sturegallerian, gallerior är ju för tusan byggda för småbarnsföräldrar, det är där de spenderar sina dagar och dricker sina lattar. Första stället verkar perfekt, två barnvagnar i fikets utkant, vi sätter oss, går för att beställa. Tyvärr serverar vi bara dryck i den här delen av baren nu, vill ni äta något får ni sätta er i restaurangen på andra sidan. Vi sneglar ditåt, är det okej med barnvagnar där? och killen bakom disken absolut, nere i hörnet går jättebra och vi går dit, det är vid entrén ut mot Grev Turegatan, det drar och på platsen där barnvagnen och Tage väl är tänkt att stå är draget mer en ständigt pågående vind. Vi går vidare.

Inne i själva gallerian hittar vi till sist ett barnvagnsvänligt och rymligt fik, Le Café. Klientelet består enbart av småbarnsföräldrar, deras telingar och vad som ser ut som ett par modebloggare. Vi sätter oss ner, pustar ut. Tage sover vidare.

Jag tycker det är svårt. Men det ger väl sig, självförtroendet kommer förhoppningsvis ju längre tid jag rattat min barnvagn längs stadens gator.

Tills dess googlar jag järnet efter småbarnsvänliga fik och restauranger och mottager gärna tips över hela stan.