Har du några tips på att komma igång med romanskrivande? Har lösa idéer men inget konkret.
Frågan kom på Twitter för ett par dagar sedan. Jag fick genast andnöd när jag såg den. Jag är en värdelös coach när det kommer till litterärt skrivande, är hopplös när det gäller textkritik, har inget konkret öga för det inbillar jag mig, får mer en känsla i magen om jag gillar en text, men när jag ska förklara varför – det krävs att jag slår knut på mig själv för att det ska ske.
Men det vore väl själva fan om jag inte skulle kunna tipsa om hur man ska komma igång åtminstone. Men hur gör jag själv? När jag tänker efter är jag osäker, jag liksom bara … gör det.
Jag menar det inte på ett självgott det är så jävla lätt att skriva, bara att sätta igång, seså-sätt. Jag tycker nämligen inte att det är enkelt att skriva, jag tycker tvärtom att det är en tråkig och jobbig process att ta sig igenom, att få ur sig råmaterialet är en pina, jag uppskattar inte författarprocessen förrän texten ligger framför mig som en surdeg jag kan börja knåda ut till något bra.
Vad jag menar med att bara göra det är att mitt bästa råd är att man helt enkelt bara ska börja skriva och fortsätta skriva. Innan jag började med ”Dannyboy & kärleken” hade jag några ofärdiga romaner liggande på hårddisken, inledningar som kommit av sig, idéer som inte riktigt kändes som att de höll och därför klingade av mer än tvärdog, jag tappade intresset för dem, blev rastlös och började fundera efter en bättre och större historia och lät den historia jag hade bli … ja, historia.
Det jag gjorde efter att jag kom på idén till ”Dannyboy” var att jag bestämde mig. Jag beslutade mig för att jag vad som än hände skulle skriva historien klart. Från den där inledande frackklädda språngmarschen på en kullerstensgata i Uppsala skulle jag veckla ut en komplett berättelse som ett dygn senare skulle sluta på samma plats som den började, en cirkel skulle slutas, kosta vad det kosta ville, bra eller dåligt, kvalitativt eller skräp – det spelade ingen roll. Romanen skulle skrivas klar.
Hade jag inte bestämt mig redan från början skulle jag nog aldrig ha blivit klar, jag skulle ha blivit en av alla dem jag mött under åren som sagt ja, jo, jag har ju också börjat skriva en massa gånger men det blir liksom aldrig något riktigt, har fem-sex romaninledningar liggande hemma, men jag tappar alltid suget.
Om det sedan blir bra eller dåligt är ju en annan historia. Men med en början, en mitt och ett slut har man ju i alla fall en chans.
Väl talat (eller skrivet…) Daniel!
Just den känslan du beskriver bär jag med mig dagligen. I dagsläget har jag 5 påbörjade romaner i datorn, varav jag jobbar från och till med en…
Just den känslan av att ha massor med ofullbordade projekt är ett ok som man måste göra sig av med. I skrivande stund vet jag inte riktigt hur jag ska göra med de ofullbordade projekten, men det vore onekligen skönt att skriva klart dem och sen gå vidare. Dessutom kom jag häromdagen givetvis på ytterligare en roman som kommer att bli grym… gräset är alltid grönare, eller hur ska man tolka det att man inte fullbordar utan istället går vidare mot nya horisonter?
Tack för ett bra motiverande inlägg!
Ni barA flyr… Flyr författarvåndorna för det som påbörjats ska avslutas sen kan man ju ta ställning till om det är bra, kass eller suveränt. Inte fly till nya projekt som för stunden verkar roligare;)
Eeeeh nu var ju den där anonyma rösten jag… men varför blev jag anonym helt plötsligt? Men ska jag säga, som bara skjuter upp den där romanen som har varit nästan-färdig VÄLDIGT länge nu. Inte fly, inte skjuta upp till morgondagen. (Men se då klämde jag en annan roman emellan och DEN är minsann färdig… skumt va?)
Men Erik – varför har det blivit fem ofärdiga romaner. Sånt gillas inte. Vi vill ju liksom läsa det som ligger i folks byrålådor;-)