Så kom den då till sist, den första sågningen. Ergo, studentkårens tidning i Uppsala, drämmer till. Jag kategoriserar som tidigare med omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat.
Dålig. Malin Nauwerck som recenserat för Ergo ger inte mycket för ”Vi har redan sagt hej då”. Övriga recensenter har hittills, trots huvudpersonen Filips tveksamma levnadssätt, fallit för samt hejat på honom ändå, men så har verkligen inte skett här. Recensentens syn summeras rätt bra av meningarna Den unge mannen och kvinnorna ligger med varandra, men mannens liv är ändå tomt, buhu och Hos Åberg är Stockholm inte ett tillstånd utan en tom kuliss och därför skiter jag ganska mycket i om det är på just Pet Sounds han blir full en torsdag eller inte. Jag ska inte gå i långrandig polemik, men två detaljer: 1) Malin Nauwerck tycker att det stryks hårslingor ur ansiktet alldeles för många gånger i berättelsen, och hon citerar ur romanen att hårslingestrykandet sker på ett ”alldeles speciellt sätt”. Något sådant citat finns dock inte i boken. 2) I sista meningen skriver hon att kulturarbetarverkligheten måste beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om. Okej om inte hon i sin roll som kulturarbetare känner igen sig i min roman, men hur vet hon att ingen gör det? Det är att ta på sig väldigt stora skor.
Jättebra. Först en brasklapp – Isobel Hadley Kamptz och jag är bekanta. Det hon skrev i sin blogg i går bör ses ur det ljuset, men om jag känner henne rätt så skulle hon inte ha ödslat tid på ett inlägg om min roman om orden hon skrev inte var ärligt menade. Dessutom får jag erkänna att jag gärna låter Isobel, i sin roll som kulturarbetare i 30-årsåldern i Stockholm, stå i kontrast till recensionen ovan. Hennes fras en alldeles glimrande liten kärleksroman är något jag kan leva länge på, och jag håller det inte för otroligt att det är en framtida blurb på ett pocketomslag.
Recensionen i Ergo känns inte proffsig. Ett personligt agg mot den typen av personer som skildras i boken lyser igenom. Jag tycker det var en väldigt stark bok, som jag kände igen både mej själv och andra i. Tack för bra läsning!
Tack själv för ditt beröm! Mitt syfte med romanen är ju att människor ska kunna känna igen sig i den, och jag tror faktiskt att det finns en hel hög i vår generation (nu utgår jag helt fräckt ifrån att vi tillhör samma generation) som gör det, åtminstone tyder den respons jag fått på bloggar och i mejl på det. Men det är klart att inte alla får ut något av den. Ergo-recensionen påminner för övrigt rätt mycket om en väldigt negativ recension jag fick för min debutroman i Norrköpings Tidningar, så det är inte första gången det sker.
Hej Daniel! Jag gissade att det skulle stå någonting om recensionen här, vilket nästan gjorde att jag inte vågade skriva den, men nu bestämde jag mig för att se mig själv som konsumentupplysare och gjorde det i alla fall.
Jag vill bara säga till dig att även om jag inte gillade själva romanen så tycker jag verkligen att allt omkringjobb är både imponerande och inspirerande – jag hoppas att det framgick av recensionen.
Vad gäller den inte ordagranna citeringen ber jag också om ursäkt. I din bok står det: ”Det är något med ditt sätt att föra undan en hårslinga som faller ner i ansiktet.”
Det skulle alltså inte ha varit några citattecken.
Din andra invändning håller jag inte med om, en recenscents uppdrag är att göra den typen av bedömningar. Det är en självklar premiss att bedömningen är subjektiv. Om andra inte håller med så får det stå för dem.
Önskar dig i alla fall lycka till i framtiden!
Bästa,
Malin
Malin N: Där har vi olika åsikter. Jag anser att det är olyckligt när man som recensent i svepande ordalag presenterar personliga åsikter som allmängiltiga ”sanningar”. Det här är inget som är unikt för din recension, tvärtom är det ganska vanligt förekommande, men det förändrar inte faktumet att det är ett sätt att skriva recensioner på som jag ogillar. Jag är säkerligen inte ofelbar på den punkten själv, men jag försöker vara tydlig med att jag inte gör mig till talesperson för någon mer än mig själv när jag recenserar.
Oj, nu blev det knasigt här med två Malinar! Ville bara säga att det är klart att inte alla kan identifiera sig, men jag tror många kan göra det. Har lånat ut mitt ex till mitt ex nu, ska bli roligt att se om han känner igen sig i Filip, det borde han göra..
Jag är 27, så vi är väl nästan i samma generation i alla fall!
Daniel: Men Malin N:s avslutande invändning i recensionen gällde väl inte innehåll utan gestaltning?
Jag blir vidare lite beklämd över att Malin N tvekat att recensera boken eftersom recensionen kunde kommenteras här, men sedan gjort det ändå, i egenskap av ”konsumentupplysare”. Jag trodde det var litteraturkritik det handlade om, inte test av varor för en eventuell kundkrets. Publicerades texten på kultursidan eller på konsumentsidan, så att säga?
Tilltaget att kommentera recensionerna kan förvisso ha sina poänger. Men samtidigt tycker jag att det ligger farligt nära föreställningen att författaren är expert på sin egen roman. Det är ju tvärtom det förhåller sig – ingen är så illa skickad att förstå romanen som författaren själv.
iPet: Om det framstår i de här genomgångarna som att jag försöker analysera min egen text så har jag misslyckats. Min tanke är enbart att summera recensionerna samt där det känns befogat komma med förklaringar om hur jag själv resonerade när jag skrev, och eventuellt upplysa om saker jag tycker är konkret felaktiga.
Och när det gäller det där med konsumentupplysning vet jag inte varför det borde skapa beklämdhet? Både en romanrecension och ett varutest har väl ändå en konsumentupplysande funktion? Nog är väl ändå även litteraturkritikens syfte att upplysa och vägleda blivande läsare om en romans kvaliteter och brister? I sak skiljer väl inte det sig mot vad man försöker åstadkomma i en tidskrift som Råd & Rön?
Daniel: Ingen fara – jag tycker att du håller dig på rätt sida i kommenterandet. Du är ju dessutom något av en pionjär i detta. (Det var när du skrev att du ”inte ska gå i långrandig polemik” som det för ett kort ögonblick osade katt. )
Vad gäller konsumentupplysning och litteraturkritik håller jag dock inte alls med dig. Litteraturkritik är ju något av en litterär disciplin i sig, som ska fördjupa och lägga ytterligare dimensioner till det aktuella verket. (Vilket sannerligen inte alltid är fallet i dagspressen.) Det förväntar jag mig inte av Råd & Rön.
Daniel: Är det inte självklart att en recension är subjektiv? Måste man verkligen påpeka det? Nog för att ödmjukhet är underskattat men ändå.
iPet: Konsumentupplysning om litteratur, vart får man den då? Jag förstår vad du menar tror jag, litterära kvalitéer krävs av kritiken när man går i dialog med bra böcker, men samtidigt finns det (menar jag) något som är bra litteratur och något som är dålig litteratur och en del av kritikerns uppgift må väl ändå vara att argumentera för den förra!?
iPet: Jag tror att en recenscent måste kunna vara både och. Och att olika sammanhang samt böcker kräver både och.
Mattias: Visst är det så, och som sagt, det är verkligen inte ett unikt fall. Men jag vidhåller att ”så här är det”-formuleringar kan skapa onödig irritation hos läsaren – och då inte bara om man råkar vara den som blir recenserad. Jag tror att många blir motvalls istället och tänker ”vem är den där recensenten att bestämma vad jag tycker i den här frågan?”. Hade den där sistameningen varit lite annorlunda formulerad, i stil med ”Romanen riktar sig smalt, men jag anser att kulturarbetarverkligheten i Vi har redan sagt hej då måste beskrivas på ett helt annat sätt för att ha någon som helst chans hos de människor den handlar om” hade jag köpt den rakt av. Nu studsade jag till istället.
iPet: Jag håller med Mattias och Malin N här. Även om det är så att du kanske har formellt rätt i en klassisk litteraturkritisk mening, så skulle jag hävda att nästan hela den läsande publiken ser litteraturkritik som en form av konsumentupplysning, som vilken typ av recension som helst. Det är möjligt att det är att förringa litteraturen som konstart, vi har ju haft våra diskussioner i den riktningen här i kommentarsfältet tidigare, men jag har svårt att se att den vanliga romanpubliken ser det så.
Well, jag ”konsumerar” inte litteratur (som har konstnärliga anspråk). Lika lite som jag konsumerar vänner eller kärlek. För mig är det därför svårt att likställa litteraturen med årets bästa kräftor eller dammsugarprestanda.
Men nu resonerar du väl lite konstigt? Du konsumerar ju boken när du köper den på Akademibokhandeln, och du konsumerar dammsugaren när du inhandlar den på Elgiganten. Därefter är ju konsumtionsfasen slut för båda två. Du ”konsumerar” ju knappast dammsugaren när du drar dess munstycke fram och tillbaka över golvet hemma, lika lite som du ”konsumerar” romanen när du sitter i soffan och läser den. Ligger det inte i recensentens intresse när det gäller båda dessa sysselsättningar att ge en tänkt läsare/städsugen en god bild av vilka kvaliteter och brister just den här romanen/dammsugaren har? På det sättet måste väl båda recensenterna sägas ha en upplysande funktion?
Det du verkar ha hakat upp dig på här är användandet att begreppet konsument. Jag tror inte att någon av oss anser att man egentligen konsumerar litteratur (och heller inte dammsugare). Däremot konsumerar man väl livsmedel, det vill säga kräftor.
Nu är det väl du som reducerar hela frågan till en penningtransaktion? (Jag antar att recensionen även ska ha något värde om man lånar den på biblioteket, då jag enligt din definition inte är konsument?) Men strunt samma, det handlar ju bara om att vår litteratursyn skiljer sig åt. Där jag ser ett uttryck som transcenderar sin form, ser du också en vara bland andra.
Ja men, det var ju ändå så att den här diskussionen uppstod på grund av att Malin N skrev att hon såg sin recension som konsumentupplysning, vilket du reagerade negativt på. Det tolkade jag som att du ansåg att hon reducerade litteraturen till en penningvara. Och då hamnar vi ju automatiskt i en diskussion om ekonomi, som jag tycker är ganska intressant.
För även om det är så att litteratur har en unik position och inte kan jämföras med simpla bruksföremål som dammsugare, så går det inte att blunda för faktumet att litteratur också är en (rätt dyr) vara. Den aspekten kan man ju inte bara ignorera på grund av att vi talar om litteratur. Ska jag lägga ner uppåt 300 kronor på att köpa en inbunden roman, så är det ju viktigt för mig att i förväg få en fingervisning om den är värd sitt pris eller inte. Det är först och främst därför som jag – och skulle jag tro de flesta – läser litteraturrecensioner, vi vill bli lotsade och guidade till god litteratur, precis som vi vill bli lotsade till en bra och levnadsglad dammsugare när vi läser Råd & Rön. Att säga att litteraturkritik inte har det syftet, utan att det bara ska läsas som en litterär disciplin som ska fördjupa verket som recenseras, tycker jag känns som att blunda för en ekonomisk verklighet. Böcker kostar ju pengar, oavsett om de belastar mitt konto som privatperson eller den kommunala biblioteksbudgeten, och då måste ju recensioner även kunna ha en konsumentupplysande funktion.