Jag har dragit på det en smula eftersom jag inväntat några recensioner som jag vet är på gång som jag tänkte ta i samma veva, men de verkar ack så saktfärdiga, så vi kör ändå. Jag kategoriserar som tidigare nämnt under omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig. Det är alltså recensentens omdöme jag försöker mejsla ner till ett enda ord, inget annat:
Bra. Eller ja, egentligen vet jag inte om den korta texten i fredagens Svenska Dagbladet bör kallas för en regelrätt recension, snarare är det väl en kort reflektion över min romans placering i det litterära landskapet. Och där tycker jag ändå att Elise Karlsson på det korta utrymmet sätter fingret på en intressant punkt, nämligen det här med att aktivt försöka placera sitt författarskap någonstans i mitten mellan Denise Rudberg och Sara Stridsberg, alltså topplistebrett på ena sidan, och stipendiesmalt på den andra. Det här är något jag har skrivit om i bloggen flera gånger, och det är en personlig filosofi som går djupare än så, min strävan efter att kunna fungera i båda läger är själva essensen i min gränslösa kärlek till Pet Shop Boys, som likt få andra moderna popakter under 25 år lyckats vara både ett Trackslisteband och en kritikerfavorit, en balansakt Neil Tennant beskrev perfekt redan 1988 i textraden Che Guevara and Debussy to a disco beat. Frågan är dock hur enkelt det är att göra den där balansgången, att aktivt försöka söka den där platsen, i dagens litteraturklimat. Kanske är det så illa att litteraturen håller på att bli så polariserad att publiken mittemellan ytterligheterna inte längre kommer att finnas. En del tyder på det, och det är ju också i mellanskiktet som den stora utrensningen av författare sägs ske på de stora förlagen. Vi får väl se helt enkelt. Jag kommer hur som helst att kämpa för min rätt att befinna mig där, kosta vad det kosta vill.
Älskar att du kan relatera det till PSB.