Recensionsgenomgång #2

Dags för en liten runda två av recensionskollen. Jag kategoriserar som tidigare nämnt in under omdömena Fantastisk, Jättebra, Bra, Sådär, Dålig, alltså recensentens omdöme nedmejslat till ett enda ord.

Jättebra. Den finlandssvenska litteraturbloggen Bokbabbel tilldelar ”Vi har redan sagt hej då” årets första hjärta, vilket känns ypperligt fint och hedrande. Liksom i en del andra recensioner anser recensenten, som kan följas på Twitter som @jeslunds, att huvudpersonen Filip är en rätt odräglig person som hon trots det inte kan låta bli att heja på. Dessutom gillar hon, liksom även andra också påpekat, karaktären Iris väldigt mycket vilket gör mig mycket glad, även om hon visserligen låter antyda att hon tycker att Iris karaktär skulle ha fått ta mer plats. Det är en invändning jag delvis håller med om eftersom även jag gillar henne väldigt mycket, men samtidigt var det en smula svårt i och med att berättelsen är skriven på det sätt jag har valt. Och metagreppet på sida 42 får pluspoäng, jag gillar att detaljerna som jag jobbat en del med får uppskattning. Hon skriver att hon även gillade ”Dannyboy”, men att den inte satte något stort avtryck i efterhand. Det gör däremot denna bok, avslutar hon. Hurra!

Jättebra. Eftersom jag är sambo med en av Johannorna på Bokhora anlitade de externa recensenter – Elin och Siska som vanligen driver Högsbo biblioteks populära bokblogg tillfrågades. Det är dubbelrecension, de har båda läst och till sin förvåning gillat min roman. Det här är något jag känner igen från recensionerna av ”Dannyboy”, där flera recensenter konstaterade att vafan, det här är ju riktigt bra, trots att det inte borde vara det. Jag vet inte riktigt varför folk sätter på sig läsglasögonen på det sättet – eller jo, jag har några teorier men det får bli ett senare inlägg eftersom det blir för omfattande och övergripande just nu – men hur som helst är det skönt att veta att det går att överraska. Siska skriver gillande om de kringkastade kapitlen, tror först att de oavslutade meningarna är korrfel och konstaterar slutligen att jag lyckas med bedriften att få henne att tycka synd om en outhärdlig manssterotyp, något jag ber om ursäkt för. Elin skriver att hon sträckläste boken och föll för huvudkaraktären trots att han luras, sviker och beter sig illa, och detta eftersom han är så uppenbart ensam och rädd för att ge sig hän.