Hemvändarfixen (3)

Kör du cross?

När jag hör frågan i kön till Underbar i Sandviken tar jag raskt upp mobilen och skriver in den i telefonen. Det är killen framför mig i kön som ställer den till han som hamnat bredvid mig. Nej, men jag körde gocart i några år, svarar han. Längre hör jag inte, jag har fullt upp med att anteckna.

Senare under kvällen tar jag fram min mobil och filmar dansgolvet, där det gröna stroboskopljuset smattrar fram till tonerna av Hips don’t lie om och om igen, känns det i alla fall som. Jag tar en del kort, tycker att det är jätteroligt. Småstadsvansinnet måste dokumenteras, även om rökmaskinen gör det svårt att få några bra bilder och när vimmelfotografen frågar om han får ta en bild på oss säger jag självklart och tänker att fan vad tuffa och roliga vi är som kan vara avslappnade i den här miljön som vi egentligen skrattar åt.

Men efter ett tag lägger sig en fadd smak i min mun. Vad är det jag tycker är så roligt med det här egentligen? Vad är egentligen skillnaden? Sure, jag tycker verkligen att det är vansinne när en bekant frågar mig tycker du de där tjejerna är fräscha? och jag svarar tja, de är väl söta på ett så där småstadsaktigt sätt, men jag tycker de ser rätt banala ut, jag tycker nog hon är sötare i sånt fall, och nickar mot en rödlockig tjej en bit bort som mer ser ut att höra hemma på Södra teatern. Hon? frågar han skeptiskt, och fortsätter hon är en sån som inte vaxar bikinilinjen varje dag, det ser man ju, jag vill ha fräscha tjejer. Visst, det är ytligt och lite osmakligt, men konversationen förs varje helg i Stockholm också och har egentligen inget med Sandviken att göra.

Så vad är egentligen skillnaden? Jag vet inte. Jämt när jag är i Gästrikland eller befinner mig i sammanhang som påminner om Sandviken inser jag hur jävla lätt det är att göra sig rolig över småstaden och allt som följer den i kläderna, frisyrerna, dialekterna, attityderna, värderingarna och allt det andra som är så jävla fucking superlätt att skratta sig blå åt när man lämnat det och tagit sig vidare till en annan tillvaro. En högre tillvaro. En bättre tillvaro. Inbillar man sig.

Men jag vet inte. Samtidigt som jag vägrar bli en del av småstaden igen kan jag inte låta bli att på min vandring hemåt från Underbar som jag tröttnar på efter en dryg timme ta en sväng genom det jag lämnade bakom. Jag går ner till stadshotellet Princess, som gjort sin femtioelfte renovering och ägarbyte och för tillfället heter Livingroom/Marquee. Jag har haft fantastiskt roligt där vet jag när jag går förbi de två entréerna och en tjej i tunn blus gråter sittande på stenmuren för att vakterna ansett henne vara för full och lett henne ut och nu är hon otröstlig för livet finns där inne och hon får inte vara med. Det här var även mina gator även om det var länge sedan nu och jag svänger runt hörnet upp mot Storgatan för att ta en sista titt in på Lillpuben, det närmaste Sandviken kommer en alternativ scen antar jag, innan jag går hem. Det är överfullt därinne och jag ser ett par gymnasieansikten jag minns men inte hejar på för det är enklast så, vi gick i parallellklass men jag slår ändå undan min blick, låtsas som att jag inte ser dem inte för att jag ogillar dem utan för att … nej jag har faktiskt ingen aning. Så går jag de sista 300 metrarna hem och är hos mamma igen. Mina systrar är kvar där nere. Mina vänner är kvar där nere, jag kan fortfarande se deras besvikna blickar när jag lämnar dem och går, jag är en banger och jag kan se i deras blickar att jag anser mig vara förmer när jag går och lämnar dem kvar. Jag är hemma trots att det är 20 mil hem och jag inte känner mig hemma.

Men vad är egentligen skillnaden? Människor är sig lika överallt. Jag tror verkligen det. Det är så här människor är och även om jag troligen aldrig kommer att sluta göra mig lustig över mitt ursprung så är det en så stor del av mig att jag vet att jag hycklar så jävla hårt varje gång jag gör det. Jag ser mig själv i dem och kanske är det bara överlevnadsinstinkten som får mig att resa mig ur mammas soffa för att ta tåget söderut igen i dag, just exakt precis nu.