Tillbaka till framtiden

Nej, jag är inte fast i det förflutna. Jag kan gå vidare i mitt liv. Jag åt nämligen inte pizza tidigare i dag, istället gick jag in i köket och kokade pasta, stekte tomater, klyvde en avocado, plockade basilikablad och rev parmesanost så det stod härliga till. Så frossade jag loss på kalaset framför det senaste avsnittet av Dexter. Oh the joy.

Stursk av upptäckten att inte sitta fast i förfluten tid-knarkande blev jag raskt övermodig och tänkte att jag skulle skriva lite, något som aldrig händer när jag är bakis, ja förutom förvirrade blogginlägg då. Men det finns gränser även för min förnyelseförmåga. Efter tio minuters stirrande in i skärmen gick jag och la mig istället. 90 minuter senare vaknade jag med ett ryck och med en verklighetsuppfattning på gränsen till galenskapen, mindes att jag var tvungen att posta ett brev före klockan sex och stapplade ner till Odenplan på nyvakna ben på det där bisarra sättet som bara infinner sig när man sover på dagtid och kroppen totalt stänger av och inte vill börja fungera på flera timmar trots att man är vaken, åtminstone i teorin. Efter uträttat ärende kände jag att jag behövde röra på mig och fortsatte komavandra västerut. Vid Primo tittade jag in genom skyltfönstren och såg de julglada människorna sitta där inne fyllda av gemenskap och jag kände mig som Patrick Dempsey i Can’t buy me love när han blivit avslöjad för att vara en bluff på nyårsfesten och vandrar genom sin småstad ensammast i världen samtidigt som de festande innanför alla fönster räknar ner mot det nya året med glädje och frenesi. Några sekunder senare sprang jag på Emma Gray Munthe och det är ju så sött med den här bloggvärlden där man trots att man aldrig träffas har så bra koll på varandra. Jag var så otroligt bakfull i går sa hon och jag svarade ja jag såg det på din blogg varvid hon sa ja och jag läste att du är bakis i dag och så skrattade vi. Hon var på väg för att gå på bio och jag fortsatte min förvirrade vandring mot Sankt Eriksplanhållet och insåg att bio kanske var en bra idé och ringde iPet och frågade om han fortfarande ville se Infödd soldat. En halvtimme senare satt vi i salongen vid Medborgarplatsen och såg att människan är god och allt är bra här i världen. Not. När jag skulle köpa popcorn stod jag bredvid Anna Ternheim och jag blir alltid så nervös i såna sammanhang för jag vet aldrig om jag bör heja eller inte, jo, vi har visserligen spenderat en timme ihop tidigare i höstas med intervju och plåtning men hon blev intervjuad av typ hundra journalister och det var ju i ett professionellt sammanhang och hon minns väl inte vem jag är, även om hon kanske kände igen mig, vi är ju inte kompisar bara för att jag frågat ut henne om allt mellan himmel och jord. Eller så mindes hon mig mycket väl och tycker att jag är en stropp eftersom jag inte hejade trots att jag egentligen bara blev osäker på mig själv. Sorry för det. Så kom jag ut ur salongen och såg att jag fått en TT-flash på mobilen om att Pinochet dött. Det var den söndagen det.

Nu ska jag skriva en önskelista så att mamma, pappa och systrar får köpa julklappar åt mig i år också.