I natt när jag kom hem efter en kväll ute som utgick från min lägenhet, tog en sväng via julpyntshimlen Peppar, tunnelbanan till Söder och Nada och därefter tillbaka norrut mot hemmet via Orontes kebab där någon smart kille fick för sig att slå sönder ett fönster med handen som färgade halva Odengatan blodröd, fick jag när jag väl gått och lagt mig en ny idé hur min andra roman bör skrivas. Ett helt nytt upplägg. Insiktsfullt nog insåg jag att minnet nog skulle vara klent när jag väl vaknade, och gick därför upp och plitade ner alla tankar på en lapp. Den ligger här bredvid mig nu. Det går fan inte att se vad det står. Hur tänkte jag egentligen när jag trodde att de där kråkfötterna skulle kunna tydas?
Men lappen fungerar ändå som en påminnelse om vad jag tänkte. Kluddet är min Madeleinekaka som får mig att minnas om inte den tid som flytt så i alla fall nattens svettiga tankar. Och de kanske är bra. De är helt klart råare och hårdare än de jag haft hittills om berättelsen. Mindre sympatiska. Kanske mer ärliga. Men jag måste nog tänka lite mer på det innan jag tar något beslut.
Nu ska jag duscha, åka till jobbet, ringa 14-åriga Molly Sandén i Bukarest så att vi kan uppdatera texten från i går kväll med några pratminus och därefter dra till Operans foajé där TV4 ska presentera deltagarna i nästa års upplaga av Let’s dance.
Åh vad jag älskar tillvarons ytterligheter.