Det är irriterande hur saker har en tendens att ta mycket längre tid än man tror att de ska göra.
Först hade jag tänkt att min nya roman skulle vara färdig till i somras. Så efter sommaren. Så till nyår. Och nu … tja, who knows.
Grejen är att förlaget vill att jag skriver om historien ur ett nytt perspektiv. De tycker att jag fokuserat på fel sak i min intrig, samt tagit mig vatten över huvudet när jag försökt berätta min historia ur tre (fyra till och med ibland) personers synvinkel. Persongalleriet och berättelsen är fine, men istället för som nu, när det enligt mitt sätt att se främst är en historia om två kvinnor som ”gör slut” efter att ha tuggat på varandras känslor och pojkvänner under en längre tid, så vill de att jag försöker berätta historien ur mannens perspektiv – han som är tillsammans med den ena och är otrogen med den andra. De vill att jag försöker svara på frågan som många, trots att de anser sig vara moraliska, rättrådiga människor, ställs inför någon gång i sitt liv – hur i helvete kommer det sig att jag får känslor för den här människan när jag har det bra i det förhållande jag har? För det har jag väl? Att det sedan i min historia är flickvännens bästa vän det rör sig om gör väl inte saken enklare direkt. Men det händer i verkligheten ibland. Och det har så klart skrivits i ämnet tidigare. Men kanske är infallsvinkeln bättre än den jag har nu. Kanske skulle jag främst ha enklare att skriva den, lyckas göra berättelsen rättvisa. Kanske skulle jag ha enklare att lyfta historien till den nivå jag vill att den ska ligga på. Kanske skulle jag … ja kanske. Eller kanske inte.
Jag har inte bestämt mig än. Jag är lockad av tanken, jag började genast fila på en ny berättarstruktur, en ny början som på sant Dannyboymanér förhoppningsvis drar in läsaren i historien från sida ett, men samtidigt känns det jobbigt att gå ner helt i otrohetsträsket. För att inte tala om faktumet att jag i sånt fall måste skriva om stora delar av historien, och man ska inte underskatta min ovilja att på nytt vräka ur mig drygt 200 sidor text när jag för ett ögonblick trodde att jag bara hade sisådär 40-50 sidor kvar. Men lathet är ju samtidigt ingen orsak att inte tänka om. Huvudmålet är ju att det jag skriver ska bli bra. Inte att det ska bli klart nu.
Hur som helst – tidsrevidering. Det här lär inte bli klart före nästa sommar ens om jag pang bom skulle förvandlas till ett dygdemönster och skrev lydigt varje morgon och kväll. Ja, om jag inte skulle få grönt ljus på mitt tiggarbrev till författarfonden då. Då jäklar.
Jag visste inte att förlaget kan komma och vilja ändra på handlingen. Är du tvungen att ändra då, eller är det bara ett förslag?
Nej, jag är inte tvungen att göra någonting, men förlaget har all rätt i världen att inte ge ut mitt manus om de inte gillar det. Jag har inget kontrakt som säger att de måste ge ut någonting jag skrivit.
De var ändå rätt raka på ett bra sätt, och sa att de vill att min andra roman ska bli bättre än den första, och de tyckte inte att det jag skrivit hittills var det. Och sedan trodde de, baserat på hur min första bok är skriven, att resultatet skulle bli mer lyckat om jag försökte på det sätt de föreslog.
Självklart kan man ha olika åsikter om det, och jag ska nog låta några fler läsa och begrunda det jag har innan jag river upp, men är det så att konsensus är gör om och gör bättre, då gör jag det. För några halvmesyrer har jag ingen lust att ge ut.
Helst av allt skulle jag vilja ha boken här och nu, men jag kan nog vänta hur länge som helst, även om jag tror att den är bra redan nu. I värsta fall får jag gå och köpa Dannyboy och börja knarka den i min väntan på nytt och underbart material :]
Hej hopp,
trist att behöva skriva om, även om jag antar att det är en del av författarskapets sidor.
Samtidigt kanske man kan se det positivt – de ser en potential i manuset och ställer sig inte helt avvisande.
Kämpa på i skrivarstugan!
Har just läst ut Dannyboy… Som att sluka en flaska pommac, jag är väldigt mätt men väldigt sugen på mer.
Tror att du snubblade in på Innerstadspress redaktion när jag jobbade där i vintras. Blev nyfiken redan då och vet inte varför det tog så lång tid att öppna boken.
Gillade verkligen ditt spåk när jag väl hade förstått det, dina snygga tidshopp, personerna. Det lagom självbiografiska. Jag vill ha mer!
Mera Sigrid!
Johanna: Jag vill så klart överhuvudtaget inte uppmuntra till någon form av missbruk, men just Dannyboyknarkande låter ju som något som skulle kunna vara bra för själen.
Robert: Tack för uppmuntran!
Frida: Menar du att jag snubblade in på Innerstadspress, eller att boken gjorde det? För om det var jag personligen så har jag inget minne av det och tar således inget som helst ansvar för mina handlingar. Men tack för berömmet!
Dannyboysknarkande kan inte vara annat än bra! Fast det finns ju förstås en risk att jag försummar massa skolarbete och glömmer bort att leva, men iaf, får anpassa missbruket lite ;]