God damn it. Insåg just att det passerat en hel helg utan att jag har skrivit något Seg lördag- eller Slow Sunday- eller annat usch jag var ute sent och drack för mycket sprit i går och oj vad det är synd om mig i dag-inlägg. Jag måste vara på väg att bli vuxen.
Faktum är att det varit en särdeles lugn helg. Visserligen drack jag vissa mängder alkohol både på fredagen och lördagen, men det var knappt ens ihopplussat tillräckligt för att skapa en simpel salongsberusning. Vuxet. Eller tråkigt. Eller båda. Eller skönt. Kanske alla tre.
Såg Djävulen bär Prada i går kväll. Eftersom alla recensenter i princip skrivit samma sak – Meryl Streep i högform i rätt bra film som trots glatt yta har något vettigt att säga men tyvärr förvandlas till ett trainwreck av modell större i slutet – satt jag och stålsatte mig och kollade nervöst på klockan så fort jag passerat åttiominutersstrecket för att invänta Katastrofen. Så tog filmen slut och jag fattar inte vad alla gnäller på. Hade någon förväntat sig att Anne Hathaways karaktär inte skulle inse att hon levt i en livslögn, att hon inte skulle lämna modetidningen och att hon inte skulle hitta den sanna livsvägen igen, nu med fem lager nya skinn på näsan? Det är ju tre fjärdedelar av poängen med den här typen av film – att man ska lämna biosalongen med en sötsliskig men ändock varm känsla av att livet kanske ordnar sig ändå, och att saker och ting på något vridet sätt kanske får ett lyckligt slut, hur ynkligt vi än må ha handlat.
Men be aware, jag är inte särdeles intresserad av att skriva den typen av slut själv. Om de inte fyller en funktion vill säga.
Ah, vissa mängder alkohol.
Det kan ge vem som helst skrivkramp.
Själv körde jag ett mantra:
På måndag-på måndag-på måndag.
Så jag ska tydligen fortsätta nu.
Alla som jag känner som har försökt se filmen har lämnat biosalongen efter en kvart pga tristessöverdos. Men man kanske ska pina sig igenom den för att ha sett den?
Alltså, det är ju en rätt standardiserad Hollywoodfilm med ett (litet) uns av edge första timmen. Personligen tyckte jag den var rätt skamlöst underhållande, perfekt söndagsunderhållning.
Alltså, jag lämnade salongen efter Djävulen bär Prada snorförbannad. Spolervarning för dem som inte sett den:
När hon gick tillbaka till den där själviske gnälliga idioten till ostöttande pojkvän höll jag helt ärligt talat på att explodera. Och om filmen lever på att visa upp vackra kläder, handlar om karriär och kärlek – vad är poängen med att ha som sensmoral att mode är ytligt nonsens, kärlek och karriär i kombo för en kvinna är helt omöjligt, och att karriär dessutom är fult. Herrgud vilken smörja. Argh. Inte ens Streep och Tucci kan rädda det där för mig.
Jag håller med om att Adrian Greniers karaktär var fullständigt hopplös. Jag har inte läst boken, men läste en jämförelse mellan den och filmen på Wikipedia, och romanen verkar i jämförelse ha varit en rätt tuff och hård historia:
http://en.wikipedia.org/wiki/The_Devil_Wears_Prada_(film)
Nähä, det verkar inte som att hela länken fattar att den ska bli en länk i webbläsaren. Kopiera och klistra in om ni vill kika hos Wikipedia.