Ibland händer det att världar krockar. I dag är en sådan dag. Jag sitter på Café Nuno i korsningen Drottninggatan/Tegnérgatan. Det är inget speciellt med det här fiket, men precis som på String på Söder har de fönster runt större delen av lokalen och det ger en utomhuskänsla trots att jag sitter i en soffa längs väggen inomhus med datorn i knät och skriver. Eller ja, läser i alla fall, läser i manuset och petar i det samtidigt som jag lyssnar på Pet grief med Radio Dept och ser människorna myllra förbi.
Det fanns ingen direkt tanke med att sitta här. Men plötsligt, under läsningen, så krockade i alla fall världarna. För samtidigt som jag läser så promenerar nämligen romanen förbi. Katja, som jag nog skulle vilja kalla min nya romans egentliga huvudperson, promenerar förbi i fiktionen med Fredrik, han som jag i mitt förra inlägg förpassade till birollens bakgård, i släptåg. Hon är förkrossad, hennes pojkvän har dött i en bussolycka och Fredrik, som alltid trott sig vara hennes stora kärlek, vet inte vad han ska göra, hur han ska bete sig. Utanför fönstret där jag nu sitter utspelar sig följande scen:
”Gå inte ifrån mig”, säger han.
”Varför inte?” Jag vänder mig mot honom, går baklänges med tårarna rinnande längs kinderna. Åh snälla låt det här ta slut nu. Kan det inte vara över?
”För att jag bryr mig. Jag bryr mig om dig mer än någon annan. Så har det alltid varit. Du vet det. Så snälla vänd dig inte bort från mig.”
Jag saktar ner.
”Hur kan du säga en sån sak när vi inte ens pratat med varandra på snart tre år? Hur kan du påstå dig bry dig om mig MEST AV ALLT när du inte ens kunde lyfta på telefonluren en enda gång efter att vi gjort slut?”
”Du ringde aldrig heller.” Hans röst låter arg när han säger det.
Jag stannar. Låter honom komma ikapp innan jag fortsätter:
”Men så har jag aldrig någonsin påstått att du är det viktigaste i mitt liv heller.”
Hur deras historia kommer att sluta vet jag inte riktigt ännu. Men det kommer knappast att bli lyckligt.