Augustreflektion

Jag tycker verkligen att dagen då Augustprisnomineringarna presenteras är inspirerande. För jag känner ju att jag själv väldigt gärna skulle vilja stå där, bli presenterad, vara omhuldad och ryggdunkad, om så bara för en eftermiddag.

Nu är jag knappast ensam om den saken, men det spelar ju ingen roll. Faktumet att många vill vara med där uppe minskar ju inte ens egen strävan att ta sig dit. Att bli utgiven från första början var ju ett nålsöga i sig, nu gäller det att sikta mot nästa – och tillsammans med romanfilmatisering och översättning till andra språk håller jag nog en Augustnominering som topp tre på min personliga författarambitionsönskelista. Jag tror jag någonstans i en intervju förra året sa att jag hoppades att min tredje roman, som enligt min strikt uppstyrda femårsplan ska komma 2010, skulle vara redo för en sådan uppgift. Det är fortfarande min ambition. Det får så klart gärna komma tidigare, men det gäller ju samtidigt att vara (lite) realist. Om det sedan går att förverkliga är ju en annan sak. Men jag vill, åh vad jag vill.

Sedan finns det så klart människor som tycker att Augustpriset är ett för folkligt litteraturpris, att det styrs för mycket av bokhandelns önskan att få en riktigt saftigt julsäljande titel. Och visst, det är ju knappast en slump att de tre vinnarna presenteras 20 dagar före julafton. Men årets nomineringslista är ju ändå, åtminstone i mina ögon, den folkligt smalaste på många år. Bredast, och skyhög favorit än så länge i alla fall, är ju Jonas Hassen Khemiri med Montecore, och det är en formmässigt rätt udda skapelse, knappast något som kommer att gå hem under alla de julgranar den lär placeras under om exakt två månader i dag.

Och även om det nu skulle vara ett rätt så folkligt litteraturpris – who cares? För mig är kvalitativt bred det finaste omdömet jag skulle kunna få.