Jag har läst på en del om Googleavtalet. Det är krångligt. Det handlar mycket om juridik. Abstrakta rättigheter, ersättningssatser i procent, krångliga termer och yadayadayada.
Men mest av allt handlar nog ståhejet om rädsla inför saker vi inte vet något om hur de ska bli. Om framtiden.
För en dryg vecka sedan skrev Förlagsredaktören jag förstår faktiskt inte hur någon i förlagsbranschen kan vara för detta. Jag blev lite ledsen när jag läste det, för mig hade frågan aldrig varit svart eller vit, den var komplex och lite för stor för att uttala sig om med självklarhet.
Men i går spenderade jag större delen av dagen på Googles högkvarter i Mountain View strax söder om San Francisco. Och jag har bestämt mig. Jag vill väldigt gärna tro att människan någonstans är god. Jag vill tro på Google när de säger att deras mål är att skanna in och göra all litteratur som någonsin skrivits i hela världen tillgänglig för allmänheten. Klart de vill tjäna pengar längs vägen, vi är ju kapitalister sa en av dem vi pratade med, men det är inte enbart det som är syftet.
Ja, de vi samtalade med var alla högt anställda inom Googles pr- och kommunikationsstab och väldigt duktiga på att förmedla en vision många vill kalla ”officiell” med citationstecken. Nej, vi berörde inte frågan om Google Book Search särskilt ingående eftersom vi bara hade några timmar på oss och det var många ämnen som skulle avhandlas. Ja, frågan är komplex och jag är medveten om att verkligheten för bokförlag och bokhandlare kommer att ritas om ifall Google lyckas i sin ambition. Nej, avtalet är långt ifrån optimalt ur europeisk synvinkel men jag tror inte att det handlar om ondska utan om den vanliga amerikanska oförmågan att se bortom sin egen nationsgräns. Har de något vett i skallen rättar de till det på egen hand, sker det inte lär omvärlden dra avtalet i juridisk megalångbänk.
Men ändå. All världens litteratur. Digitaliserad och tillgänglig för alla. Om det går att genomföra och Google är de enda som kan lyckas med det – och ärligt talat ser jag inte vilka andra som i dag har kapaciteten – så tycker jag att saken är tämligen enkel. Kalla mig sedan gärna naiv, dum, godtrogen eller annat passande adjektiv, jag har i alla fall bestämt mig.
Jag är för Googleavtalet så det stänker om det.
Jag skriver lätt under avtalet jag med!
Det intressanta kvarstår dock. Vart ligger tidsplanen? I vilken framtid pratar vi om? Våra barnbarnsbarnsbarn eller?
he he, känns det inte lite bekant? en svensk åker någonstans, blir väl mottagen av föga demokratiska makthavare, och återvänder övertygad om hur det förhåller sig med framtiden. den är kanske inte optimal, det måste knäckas lite ägg på vägen för att få till omeletten, men de som bestämmer har ju ändå goda syften. jag ska redan nu skapa ett dokument som heter ”googles leende” för ett framtida bokprojekt. men, det är klart, i den där framtiden kommer den kanske inte gå att ge ut 😉
ps. jag vet att jag framstår som en internethatande reaktionär här allt som oftast. jag vill därför bara tillägga att jag inte har någon uppfattning om google-avtalet (mer än att jag generellt sett är misstänksam mot aktörer som försöker monopolisera information, eftersom information som bekant är makt). det var bara tonen som var bekant från den där andra resan jag skrev om.
Jenny: Google ville ju egentligen ha det här gjort redan i går (siffrorna de pratade om i går sa att de i dagsläget skannat in tio miljoner titlar), men i och med att det pågår rättsliga prövningar och sådana brukar kunna mala rätt långsamt (halva Europas förläggarföreningar och förlag ska väl troligen snart stämma dem också) så tar det nog sin runda tid. Men om de lyckas tråckla sig igenom de rättsliga instanserna och allt inte skjutes i sank, så skulle jag – helt oupplyst – gissa på cirka fyra-fem år innan projektet är i gång i större omfattning.
iPet: Den nyfrälsta tonen i mitt inlägg är helt medveten. Jag vill verkligen tro på det här. Jag tycker att den tanke och vision de presenterar är fantastisk. Och det här med monopol – avtalet ger dem ingen exklusiv rätt till materialet, det står fortfarande vem som helst fritt att skapa en exakt likadan eller bättre tjänst. Men det är väl där (en av) skorna hos förlagen klämmer, de känner rädsla för att inte kunna erbjuda en bättre tjänst, och väljer därför att agera med ryggmärgen och stämma Google.
Du får en underskrift från mig också 😉
Tråkigt om jag gjorde dig ledsen Daniel. Google-avtalet är precis som du säger mycket komplicerat och jag tycker också det är jättesvårt att förstå allt. Jag tycker dock precis som du att det vore fantastiskt om all världens litteratur gjordes tillgänglig för alla. Men inte på det här sättet! Det måste gå att hitta en annan affärsmodell! Andra sätt att tillgängliggöra texter utan att kränka upphovsrätten. Lösningar som gör att författare och förlag också får betalt och inte bara google! Här måste utan tvekan förlagen bli mycket bättre och inte upprepa skivindustrins misstag.
ps. En konstig sak, som det varit rätt tyst om i debatten är också att google, såvitt jag förstår, har rätt att placera reklam på inskannade boksidor. Känns sådär, eller hur?!
Men då måste vi ha fått vår information om avtalet från väldigt olika håll, för i de texter jag läst tycker jag det står rätt tydligt att intäkterna ska delas mellan förlagen, författarna och Google, med procentuell övervikt åt de tidigare. Och ur författarsynvinkel anser ju Författarförbundet att Googles avtal är bättre än det livstidsavtal gällande e-böcker som Bonnierförlagen försöker få sina författare att skriva på, och de svenska agenterna verkar tycka ungefär samma sak.
Att det skulle få förekomma annonser insprängd på boksidorna är inget jag hört talas om, däremot att det kan bli tal om annonser i anslutning till sidorna. Jag har faktiskt inte ens reflekterat över att det ska vara kontroversiellt, men å andra sidan så har ju de journalistiska texter jag skrivit i tio års tid alltid legat i anslutning till reklam, det är möjligt att min inställning i den frågan färgas av det.