Vi reser bakåt i tiden och jag lämnade det gamla bakom genom att läsa klart Kapuscinskis ”Imperiet” om det sovjetiska väldets sönderfall, passande när det var essensen av västerlandet som var målet. Vid min sida satt en amerikan som snarkade ljudligt över Kanadas snötäckta nordkalott och stundom vaknade till för att sippa av sitt röda vin.
Fjorton timmar i flygkabin gör saker med människan, mig torkade den ut, händerna är nariga och huden kring näsborrarna irriterat röd vilket kanske visserligen främst bör beskyllas den förkylning jag ådrog mig under helgens brölloperier hemma i Gästrikland.
Det är inte ett på något sätt okänt faktum men ändå fascinerande hur stigande ålder ökar kärleken till ursprunget. Jag hade inte vandrat över åkrarna i Kungsgården på säkert femton år men när det skedde i lördags natt och en dimma svävade tätt över markerna vi passerade på väg mot Backbergs pensionat kände jag i hela min kropp att jag kan resa över halva världen tusenfalt men ändå höra hemma just där. Det var en rogivande tanke som inte ens väldruckna orienterares skrik i natten kunde störa, sportsmän som vid rusets toppunkt bestämt att kapplöpning över åkrarna på väg till pensionatet i bara mässingen är den bästa idén av den alla.
– Sprang ni verkligen helt nakna? frågade jag dagen efter när vi återvänt till Norrbergs bygård för att städa festlokalen.
– Nej, vi hade ju skor på oss, sade en av löparna. Synd bara att det var mocka, de lär ju aldrig hämta sig efter simningen.
– Simningen?
– Ja det var ju en å mitt på åkern.
Orienterare.
Men just ja. San Francisco. Vi är framme där nu. Jag har sett Stilla havet och ätit hamburgare på en diner. Det räcker för i dag.