Getting away with it

Jag har verkligen funderat, men kan inte finna någon lösning:

Hur kommer det sig att jag bara får spamkommentarer på två av alla de miljoner (nåja) inlägg jag gjort på den här bloggen? Vad är det med låttitlar av Pet Shop Boys och New Order som får nätets spamspindlar (eller vad de nu kallas, jag har för mig att det är något med spindlar i alla fall) att attackera just dessa två inlägg? Det går inte en dag utan att det sker. Jag brukar plocka bort dem så fort de dyker upp, eller rättare sagt till och med innan de dyker eftersom bloggprogrammet automatiskt fattar misstanke om kommentarer med en miljard länkar i och kräver att jag godkänner dem innan de publiceras, men det är en syssla jag gärna skulle slippa. Nu har jag sparat ett par bara för att bevisa mitt påstående. Skumt är det.

Visserligen skulle väl problemet automatiskt försvinna om jag bara tog bort inläggen antar jag. Men då vinner de ju, spindlarna. Och jag hatar när kryp går segrande ur striden.

Just nu sitter jag och går igenom Dannyboy & kärleken från pärm till pärm och skriver sammanfattningar på några meningar av varje kapitel så att jag – förhoppningsvis – får en bild av vad som ska vara kvar och vad som ska ryka i filmmanuset. Det är, trots de knappa 240 romansidorna, rätt mycket som hinner hända inser jag. Egentligen hade jag bara tänkt bena ut backstoryepisoderna och se vilka som var nödvändiga att ha med och om de möjligen ska komma i en mer kronologisk ordning än i boken, men det är väl lika bra att göra jobbet ordentligt från början. Rätt skojigt, om än väldigt navelskådande.