I samband med att min dator skulle iväg på lagning gjorde jag en sista backup av dokumentmappen på hårddisken, man vet ju aldrig i vilket skick datorn kommer tillbaka och jag vill inte förlora min historia. För det är ju det den är, min skrivande historia, mitt förflutna, det närmaste en dagbok jag kommer, mappen där 1 343 objekt samsas i undermappar och filer.
Och jag börjar fundera på när en fil blir antik.
Kommer det i framtiden att säljas antika datorfiler på auktion? Kommer det att dras efter andan när en utropare meddelar att nästa objekt är en originalfil bestående av första kapitlet av Daniel Åbergs första romanförsök från 1993, skapad i en DOS-version av Wordstar?
Troligen inte. Kanske om jag hade floppydisken kvar. Men det har jag väl … inte? Mamma? Pappa?
Vad hände egentligen med min första pc, den utan hårddisk som jag köpte synnerligen begagnad för 1 500 kronor någon gång i slutet av 1989, den där varje sittning inleddes med att jag laddade in MS-DOS från en 5,25-tums floppydiskett? Finns den fortfarande kvar? Finns de sladdriga disketterna med originalfilerna undanstoppade någonstans?
Tanken svindlar.
All den där informationen som en gång fanns där är nu borta, stendöd, omöjlig att nå. Du kan bläddra i gamla brev och lyfta fram 75 år gamla fotografier ur en dammig låda, men digitalt lagrad information är here today, gone tomorrow. Sorry.
Tja, jag både håller med dig och inte. Visst finns det ju en väldigt stor risk att floppydiskarna sedan länge är avmagnetiserade även om de ligger och samlar damm på någon hylla i Sandvikentrakten, men mina 16 år gamla romanfiler ligger ju de facto fortfarande på min nuvarande hårddisk, tillsammans med en massa annat gammalt skrot som jag inte ser någon anledning att slänga. Så länge jag byter dator var tredje år kommer de alltså att hänga med, till eftervärldens oerhörda forskningsglädje.