Tog tunnelbanan söderut i går kväll, såg ”Milk” på Victoria och promenerade sedan upp i Sofo och skämdes en smula över att vi hade så dålig koll på nutida gayhistoria, faktum är att jag aldrig hade hört talas om Harvey Milk innan filmen dök upp, och med tanke på vilka konsekvenser hans insats verkar ha fått så … ja, skäms på dig Daniel.
Vi satte oss på Momma efteråt – lagom lugnt också en lördagskväll – och när Johanna gick till baren för att handla röda drinkar försjönk jag i tankar om staden. När det kommer till Stockholmspersonlighet har jag alltid i grund och botten personifierat mig själv som en Södermänniska. Södermalm är utan tvekan den stadsdel i Stockholm jag varit full i flest gånger. Jag har haft en flickvän som bodde vid Nytorget. När Innerstadspress intervjuade mig för ”Dannyboy & kärleken” meddelade journalisten efter vår pratstund att intervjun inte skulle publiceras i Vi i Vasastan, Östermalmsnytt eller Vårt Kungsholmen utan bara i Södermalmsnytt, boken känns mest som en Söderroman sade han.
När drinkarna var urdruckna gick vi ner till Tjärhovsplan och väntade på tvåan. Några fulla tjejer i artonårsåldern fnittrade hela vägen in mot city och flirtade med en kille som var lite för gammal för att det skulle kännas bekvämt innan de steg av samtidigt vid Norrmalmstorg. Vi fortsatte norrut till Odengatan.
Jag är en Södermänniska. Och jag har trots det inte bott en endaste dag av mina snart tio år i Stockholm på Södermalm.
Om din nästa roman är det minsta lik Db & K tycker jag att du ska insistera på att få promointervjuerna publicerade i alla ”Vi i…”/Mitt I-tidningar.
För precis som du beskriver dig själv tror jag det sitter massor av folk i lägenheter runt om i länet, som tror att de har sitt hjärta på Söder, och därmed vill läsa sånt som riktar sig till söderbor.
Själv är jag möjligen en vasastadsprototyp som råkat bo på kungsholmen de senaste 5 åren, säkert också då jag läste (och uppskattade) Dannyboy.