Avsaknaden av BLM

I avsaknad av den fysiska upplagan av Boklördag här i Riga så läser jag det som DN lagt ut på nätet istället och fattar tycke för Anna Hallbergs långa text om varför bara gubbsen når hela vägen fram i den svenska prosan just nu. Visserligen tycker jag att hon stirrar för mycket på det senaste årets utgivning – så sent som i december 2007 var det ju en skräll när Carl-Henning Wijkmark vann Augustpriset för ”Stundande natten” före storfavoriten Åsa Linderborg och jag och många andra skrev saker i stil med att det var ett sundhetstecken att litteraturen i detta ungdomshysteriska samhälle vågar belöna något så osexigt som två trettiotalister oavsett deras kön (inlägget berörde även faktumet att Björn Runeborg vann förra årets upplaga av Sveriges Radios romanpris). Dessutom hade Augustpriset åren dessförinnan vunnits av Susannan Alakoski, Monika Fagerholm och Bengt Ohlsson – och även om hans kön är manligt kan väl inte ens denne räknas till gubbe, han skriver ju krönikor i På stan gubevars.

Hur som helst. Anna Hellbergs poäng är att problemen hon ser kan bero på att Sverige saknar en litteraturtidskrift av BLM-snitt. Och även om jag inte känner igen symptomen hon beskriver så håller jag med om hennes ordination om en stark litteraturtidskrift, med kredd, någorlunda stor spridning samt det allra viktigaste – bestående livslängd. Nu skriver visserligen Carl-Michael Edenborg en text i Ordfront Magasins nya oneshot OLM – gissa vad L:et står för – om den oerhörda mängd tidskrifter om litteratur som faktiskt finns i Sverige, men ändå, det finns ingen gigant, ingen dominator, ingen som man kan hänvisa till år efter år efter år.

Det finns ingen ekonomi i en BLM för 2000-talet. Antar jag. För funnes det det skulle tidningen så klart fortfarande existera eftersom vinst, pengar och mammon är det enda som betyder något.

Synd.