Jag kan inte för mitt liv få ihop en bra och snärtig avslutning på det kapitel jag håller på med. Jag lider ju lite av sjukan att allt jag skriver ska leda till en framåtrörelse, ett sug efter att läsa även nästa kapitel, en sorts cliffhangersmitta grundad i för mycket ”24”-tittande i mina dar, om nu något sådant är möjligt. Jag skrev om det där redan för mer än två år sedan, för även om romanen i sig var en annan så var känslan densamma. Framåt, våga aldrig stanna upp och vila, läs vidare.
Men det vill sig inte. De står i en bar. Kommer inte till skott. Trevar. Det håller inte. Blä.
Dessutom satt jag och grubblade under hela frukosten efter en tanke till ett blogginlägg. Skönt att det ena löste det andra åtminstone.
Du måste lära mig det där med cliffhangers! Eller tipsa om vilka tv-serieboxar jag helst ska låsa in mig med (har missat typ allllt).
Tackar ödmjukast för en inspirerande blogg. Själv sitter jag i Egypten och har skrivkramp sedan sex år tillbaka. Men när den väl släpper, då … Marcus
Be: Jag vet inte ens om jag kan det där med cliffhangers… Men jag kan försöka göra mitt bästa. Och jag har också varit väldigt tv-dålig i höst, men några tips kan jag säkert ge.
Marcus: Tack tack! Sexårig skrivkramp låter jobbigt, hoppas den släpper snart…